Niclas Fohlin: Semestern får vänta – någon måste börja förbereda för augusti
Krönika ”någonstans mellan reformviljan och schemaläggningsprogrammet, finns skolans verklighet”, skriver specialläraren Niclas Fohlin.
LÄS MER Lägg ner powerpointen, lärare – plocka upp pennan!
Sista skoldagen luktar nyklippt gräs och smältglass. En förstaklassare gråter för att hon tappat sin fina blomma i gruset. En lärare håller fortfarande i sladden till högtalaren, beredd att dra i gång ”Idas sommarvisa” ännu en gång, om någon ber om det. Rektorn försöker se pigg ut efter tre veckors slit. Barnen sjunger för full hals, lite falskt och alldeles underbart. Precis som det ska vara. Det blir kramar i trappan. Någon skrattar, någon gråter, många gör bådadera. Lärarna står där trötta men stolta, röda kinder och blanka ögon. Bakom dem ligger en hel vår av intensiva möten. Nu drar vi streck över årets systematiska kvalitetsarbete. Klart. Pärmen kan stängas.
Sedan blir det tyst.
Det är något spöklikt med en tom skola. Korridorer som nyss kokade av liv står plötsligt helt livlösa. Skor som inte trampar, dörrar som inte slår. Bara ett eko av allt som varit. Förutom skratten en bit bort, vid sommarfritids, där livet rullar på som vanligt.
För oss som inte längre har ferietjänst är det nu chansen kommer. Nu ska allt det administrativa betas av, det som aldrig hann göras under terminen. Det är inte lätt när arbetsrummen ligger på 28 grader och luften står stilla. Men det ska göras.
Varken rektorer eller vi med specialpedagogisk kompetens kommer att gå sysslolösa. Vi har två år på oss att bygga allt det som ska bära reformerna.
Jag tänker att jag ska börja med att rensa mejlen. Sortera några mappar. Låtsas att nästa läsår börjar i ordning.
Det var dumt tänkt.
För där ligger reformerna och lyser rött. Nyss låg tio skolpropositioner på riksdagens bord. Nu är de beslutade och ska bli verklighet. Nya läroplaner. Nytt betygssystem. Stödundervisning. Standardiserade tester. Förstärkt elevhälsa. Professionsprogram. Ny speciallärarutbildning. De största skolreformerna på trettio år, enligt regeringen själv.
Ja, herregud.
Mycket av dem är jag positiv till. Att de extra anpassningarna äntligen får lämna rollen som skolans administrativa slasktratt är på tiden. Stödundervisningen är tydligare. Mer riktad. Lättare att följa upp. Vi ska inte längre skriva att eleven behöver tydliga instruktioner och sedan hoppas att något händer. Vi ska se behovet, sätta in stöd, och utvärdera om det gav effekt. Äntligen, faktiskt.
Jag gillar också att den skarpa F-gränsen försvinner och ersätts av en skala från ett till tio, även om jag själv önskat en femgradig skala. Detta är något de flesta lärare har önskat länge. Och föräldrarna. Och eleverna. Det finns ingen mening med att vi underkänner fem gånger fler elever i grundskolan än övriga Europa. Norge har inte ens något underkänt betygssteg, och deras skola fungerar ändå. Vi har inte dummare barn. Vi har ställt fel krav.
Men sedan kommer mejlen från rektorerna.
Var ska stödundervisningen vara? frågar en. Det finns inte ett enda rum ledigt på hela skolan.
Vem ska hålla i den? frågar en annan. Vi har redan svårt att få ihop personal till som det är.
Och där, någonstans mellan reformviljan och schemaläggningsprogrammet, finns skolans verklighet.
Allt jag säkert vet är att varken rektorer eller vi med specialpedagogisk kompetens kommer att gå sysslolösa de närmaste åren. Läroplaner ska tolkas. Elevhälsan ska bemannas. Lärare ska få mer tid, nya utbildningar, nya karriärvägar. Det mesta börjar gälla först 2028. Vi har alltså två år på oss att bygga allt det som ska bära reformerna.
Det kommer att handla om resurser. I slutändan handlar allt om ören. Kommer kommunerna att täcka kostnaden? Kommer staten? Vi som varit med ett tag vet svaret på båda frågorna:
Knappast.
Risken är stor för nya luftslott om vi inte får det vi behöver för att sjösätta allt. Ett beslut i juni är inte samma sak som att en lärare möter barnen i ett rum i augusti.
Att arbeta i skolan är att arbeta i förändring. Så har det alltid varit. Nya metoder, nya system, nya blanketter, nya sätt att organisera det vi egentligen redan vet och kan. Barnen behöver vuxna som kan undervisa, hålla ut och börja om. Så har det alltid varit.
I augusti kommer de tillbaka: Eleven som nästan knäckte läskoden i maj. Eleven som behöver en vuxen bredvid sig i matsalen. Eleven som kan allt om dinosaurier men ännu inte hittat ut på rasten. Eleven som säger att skolan är skit men ändå står där första skoldagen med sin nya ryggsäck.
Och vi alla kommer behövas igen.
Så korridorerna får stå tomma en stund till. Mina kära kollegor får bada, sova, vandra och glömma bort lösenordet till skolmejlen. Själv jobbar jag två veckor till, så jag häller upp en kaffe och öppnar fönstret mot skratten på sommarfritids.
Någon behöver ju börja förbereda den där första arbetsveckan i augusti.
LÄS ÄVEN
Kulturkriget om skolan är inte vårt krig