LÄS MER Fohlin: ”Nu måste grälet om skolan få ett slut”

För tjugo år sedan läste jag till idrottslärare på GIH. En föreläsning om barnhälsa minns jag särskilt. Örjan Ekblom, då doktorand, visade två kurvor över barnfetmans utveckling. Den ena var från Sverige, den andra från USA men tio år tidigare. Han pekade på dem och sa lugnt:

"Vi följer exakt samma kurva som USA, men förskjuten tio år."

Han fick rätt.

Vi importerar mycket från USA. Mat och kultur, tv-serier och tankar. Mycket är bra, en del är det inte, men värst är att det inte bara är innehållet som kommer hit. Politiken följer med, och dess värsta gift: att göra idéer till krig.

Brandolinis lag är enkel, men kusligt träffande om dagens kultur- och propagandakrig: det krävs mångdubbelt mer energi att motbevisa en osanning än att sprida den. Ta de här två påståendena som hörs allt oftare i skoldebatten:

• ”Skolverket styrs av ideologi, inte av vetenskap.”
• ”Lärarutbildningen lär ut pseudovetenskap i stället för riktig kunskap.”

Självklart kan både Skolverket och lärarutbildningen kritiseras. Men Brandolinis lag gäller också här. Det är mycket lättare att påstå att ”Skolverket styrs av ideologi” eller att ”lärarutbildningen lär ut pseudovetenskap” än att faktiskt belägga det. Den typen av formuleringar är gjorda för att polarisera. Ingen kräver oberoende fakta för att sprida dem vidare.

Ännu en importerad strid: uppdelningen av forskning i god och dålig utifrån om den är kvantitativ eller kvalitativ. Den uppdelningen är falsk.

Vilket i sin tur har att göra med informationssmittan. I dag kommer mycket av det vi kallar nyheter till oss via mobiltelefonen, i flöden där avsändarna ofta är okända och granskningen obefintlig. I det medielandskapet vinner sällan den mest träffsäkra analysen. Det som får spridning är det som väcker känslor, skapar konflikt och går snabbt att ta till sig. Vi tar in, delar vidare och gör andras tolkningar till våra egna. Informationssmitta behöver inte vara illvillig, den behöver bara vara tillräckligt enkel för att få fäste.

Det är i den strömmen jag läser att det pågår ett läskrig i Sverige. Ett krig mellan dem som står för phonics och dem som står för något annat. Jag läser krönikor. Jag följer debattsidor. Det som lyfts fram är inte förändrade läsvanor i samhället utan att det är vi i skolan som undervisar fel. Jag ser hur lärarkåren ställs mot väggen och hur forskare uttalar sig träffsäkert.

Problemet är att kriget inte är vårt.

Ta Jenny Maria Nilssons nyligen publicerade text i Sfären. Den rör sig från amerikanska delstaters förbud mot three-cueing, via Emily Hanfords podd Sold a Story, till Nick Gibb och den brittiska skolpolitiska striden. Därefter landar den i slutsatsen att samma konflikt nu ställs på sin spets i Sverige. Det säger något om vår tid. Ett amerikanskt lagstiftningsärende, en anglosaxisk poddserie och en brittisk debatt blir snabbt en berättelse om en svensk skola i kris.

Två saker är värda att säga om det.

Det första är en språkfråga. Engelskan är inte särskilt fonetisk. Försök ljuda hur man stavar till thought, knight, colonel eller Wednesday. Stumma bokstäver som inte hörs, udda vokalkombinationer, franska lånord och en gammalengelsk språklogik. Engelsktalande lärare har alltid behövt kombinera ljudning med så kallade sightwords och sedan bygga på med stavningsregler. Därför är striden om the three-cueing system het i USA. Men här?

Svenska språket är något annat. Språkljud och bokstav ligger nära varandra. Mor ror. Far rar. Sol, hus, bok. En svensk elev som greppat den alfabetiska principen kan ljuda sig igenom långt mer text än en engelsk elev i samma ålder.

Det andra är att nära nog alla populära basläromedel i Sverige byggs på samma sätt: från språkljud till fonem till grafem. Alfabetisk princip, fonologisk medvetenhet, ljudning. Hela kedjan. Det har egentligen aldrig varit kontroversiellt hos oss. Det är så som lärare alltid gjort.

Notera vad som händer. Först importeras den amerikanska evidensdebatten. Sedan används den amerikanska ideologiska dikotomin som ett varningsexempel.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten argumenterar Jonas Linderoth, Erik Winerö och Erik Håkansson för att oppositionen ska ställa sig bakom forskningsfältet science of learning. De skriver rakt ut: "När forskningen om effektiv läsinlärning i början av 2000-talet knöts till George W. Bushs reformagenda kom den att uppfattas som republikansk politik." Utifrån det drar de slutsatsen att svensk opposition riskerar att göra samma misstag och uppmanar därför oppositionen att värna regeringens läroplansreformer och förändringen av lärarutbildningen.

Notera vad som händer. Först importeras den amerikanska evidensdebatten. Sedan används den amerikanska ideologiska dikotomin som ett varningsexempel. Sedan föreslås att svensk politik ska slå fast vilken forskningsgren som ska väga tyngst på lärosätena.

Där går väl ändå gränsen.

Svensk forskning har länge hållits på armslängds avstånd från politikens innehåll. När politiker börjar avgöra vilken forskning som ska väga tyngst bryts den principen. Då är vi på väg någon annanstans.

Engelsktalande lärare har alltid behövt kombinera ljudning med sightwords och bygga på med stavningsregler. Därför är striden om the three-cueing system het i USA. Men här?

Bakom förslaget anas ännu en importerad strid. En uppdelning av forskning i god och dålig utifrån om den är kvantitativ eller kvalitativ. Den uppdelningen är falsk. Evidensrörelsen har diskuterats länge både internationellt och här, och det finns gott om forskare på båda sidor Atlanten som gång efter annan påmint om att kvantitativ och kvalitativ forskning svarar på olika frågor. Båda behövs för att förstå undervisning. Det nya är att en amerikansk kulturkrigslogik nu försöker göra motsättningen till en norm. En logik där politiken lyfter fram den forskning som passar det egna narrativet och tränger undan den som inte gör det. Tyvärr har den logiken börjat söka sig hit.

När politiken ska avgöra vad som är god forskning förlorar vi ett av forskningens viktigaste uppdrag, att bygga en gemensam och bred kunskapsbas.

Och notera tajmingen. Svensk skola går igenom en av sina största förändringar i modern tid. Just nu borde all kraft gå till det som faktiskt spelar roll: att skolan får rimliga resurser och att den nya läroplanen skrivs för eleverna i klassrummet. I stället dras vi in i olika skyttegravskrig som inte är våra.

Det borde oroa oss.

Professor Örjan hade nog rätt. Det är skrämmande lätt att dras med, bli informationssmittad och energiskt välja sida i konflikter som för det första har mer med politik än undervisning att göra, och för det andra inte ens är våra. Det är ännu mer skrämmande att vi tror att den energin hjälper eleverna i klassrummet.

LÄS ÄVEN

Fohlin: ”Där liberalismen dör föds kontrollstaten”

”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”

Fohlin: ”Gör skolan lite mindre skit för någon redan i morgon!”