En gång för länge sedan, i en annan tid, skrev jag en krönika om att jag inte ville vara en snorpolis. Sedan dess har jag skrivit många krönikor, en del kopplade till det här med att vara polis. Bland annat skrev jag om att vissa politiker ville att polisen skulle åka hem till familjer och hämta deras barn och ta dem till förskolan. Det tyckte inte jag.

Jag har under mina år i förskolan mött ganska många poliser, mest som föräldrar. En gång hade jag många intressanta samtal med en förälder, han arbetade som polis i Stockholms innerstad. I sitt arbete mötte han många ungdomar som hamnat snett, som begick brott, som far illa, som behandlade andra illa.

Kan vi se barnen i riskzonen?

Vi pratade mycket, han och jag, om barns förutsättningar, uppväxtvillkor, erfarenheter och vuxnas ansvar för dessa barn. En gång frågade han mig: Kan du se redan nu vilka som ligger i riskzonen att hamna snett? En rimlig fråga ändå, eller? Jag började fundera på det där. Jag började tänka tillbaka på barn jag mött, familjer, samtal mellan personalen i personalrummet, om barn, om föräldrar, om barns olika förutsättningar. Hur hade dessa samtal förts?

Och jo, visst hade jag tänkt så, att vissa barn visade på vissa egenskaper som gjorde att jag blivit lite orolig över hur det skulle kunna bli för det barnet senare i livet. Man skulle ju kunna påstå att alla barn slåss, att det är en naturlig del av att vara barn, växa upp och lära sig om livet. Men barn kan slåss på olika sätt, eller? Kan man se skillnad? Och även om man kan det, borde vi ägna oss åt det? Är det förskolans syfte? I en hel massa år har många som arbetar i förskolan skrikit sig blå över att vi inte kan göra det jobb vi ska, att barnen inte får det som de behöver.

”Ska inte leta efter potentiella kriminella”

Jag började arbeta i förskolan 2005, jag kan inte minnas att barn sköt barn då, att barn skar sig blodiga eller vägrade gå till skolan. Eller några gjorde nog det, men vi hade inte ord för det, som självskadebeteende och hemmasittare. I dag pratar förskolebarn om ångest och en del barn vill inte ens gå dit. Jag kan hålla med om att förskolan har en stor roll att spela, bland annat när det kommer till trygghet och förmågan att känna empati. Men att börja leta efter potentiella kriminella i förskolan, då tänker jag att vi är ute på vingliga vägar. Att fokusera på att leta brister hos barnen, är det verkligen dit vi vill komma? I mitt huvud blir det lite att flytta problemet till en plats där det inte hör hemma.

För att barn slåss med varandra i förskolan, det är inte ett problem, inte om vi har förutsättningar att ta hand om det, möta barnen, se barnen, prata med barnen. Då är det bara en normal del av utvecklingen, från barn till vuxen.

Så det är inte barnen som slåss som är problemet, det är vad vi gör åt det. Däremot, att vuxna tänder eld på fotbollsläktare, och skriker och slåss för att en annan vuxen hejar på ett annat fotbollslag, det är inte normalt. Men det får faktiskt någon annan ta ansvar för.

Eva Lindström, lärare i förskolan i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Lindström: Barnen synar våra lögner om att de duger som de är

Tre förskollärare om lov i förskolan

Expertfrågan: Hur lång sammanhållen semester kan jag kräva?

Lyssna på Förskolan: