Lindström: Barnen synar våra lögner om att de duger som de är
Krönika Sångerna vi överöser barnen med vid avslutningen är fulla floskler. Den allra största lögnen är att barnen är bra som de är, skriver Eva Lindström.
Snart sommarlov, barn som lämnar förskolor överallt. Barn som flyttar, barn som börjar skolan och barn vars föräldrar vill ha lite närmare till förskolan och därför byter till den på andra sidan gatan… Det fullkomligt svämmar över av små dikter som barnen ska få och sånger som barnen ska sjunga. Det som de flesta av dessa dikter och sånger har gemensamt är att de alla handlar om hur alla är lika mycket värda och hur barnen ska vara stolta över sig själva och den de är. Det är den största lögnen vi berättar för våra barn. Att de är bra som de är, att alla är lika mycket värda. Det är inte sant.
”Vi gillar inte alls alla som de är”
Eller alltså, det är sant att vi säger det, för det gör vi, vuxna slänger sig med dessa floskler hela tiden. Ljug är rätta ordet. För man duger inte alls som man är. Det vet barnen, de synar vår lögn. För på samma gång som vi säger att de är så himla bra och alla får vara som de är, så gillar vi inte alls alla som de är. Tänk om man är en sådan som blir arg ibland, som till och med slåss? Det duger inte, det är inte ok, så får man inte vara. Tänk om man är en sådan som hela tiden behöver bli uppmärksammad, som alltid vill synas och höras? Det gillar vi inte. Då behöver man minsann lära sig att vara lugn, att lyssna, att låta andra få prata lite. Eller tänk om man är en sån som inte alls vill prata, som inte alls vill höras eller uppmärksammas, då duger man inte. Då behöver man lära sig ta mer plats, att stå upp för sig själv.
Jag skulle våga påstå att åren på förskolan är den enda tiden i livet där barnen ens har en liten chans att få bli den som de vill vara.
Min favorit är det här om att alla människor är lika mycket värda. Hur förklarar ni det när ni går förbi tiggaren utanför mataffären? Eller när ni åker utomlands och barn i trasiga kläder vandrar runt på gatorna? Eller när ni säger till era barn att de inte ska leka med det där barnet som ibland blir arg och slåss? För vad är det egentligen vi menar när vi säger att man ska vara den man är, vi menar ju egentligen att man ska vara så som vi vuxna tycker att barn ska vara. Vi ställer väldigt höga krav på barn när man tänker efter. Barn ska inte slåss, ursäkta, vuxna slåss, ganska ofta. Vuxna slåss med varandra, med barn, och en del vuxna slår ihjäl barn. Ändå blir vi så himla upprörda när barn slåss.
”Borde vi säga som det är?”
Barn ska acceptera allas olikheter, fast vuxna behöver inte det, det är helt ok för vuxna att skilja på folk och folk. Att ogenerat uttala sig om vilka sorts människor som är bra och dåliga, vilka som accepteras och vilka som helst ska dra härifrån. Inte direkt de bästa förebilderna. Så, vad borde göras? Borde vi sluta ljuga för barnen eller borde i i stället leva som vi lär? Är det ens möjligt att leva så? Kan alla verkligen få vara som de ”är”, eller som de vill vara?
Jag skulle våga påstå att åren på förskolan, är den enda tiden i livet där barnen ens har en liten chans att få bli den som de vill vara. En trygg plats. Men vi ska ju förbereda dem inför resten av deras liv, till exempel inför skolan. Så borde vi sluta säga till barnen att man får vara den man är, att alla är bra precis som de är, att olikhet är utvecklande och en tillgång? Borde vi i stället berätta att nu är det dags att rätta sig i ledet, göra som man blir tillsagd och passa in i mallen? Glad sommar alla underbara barn, välkomna till resten av era liv.
LÄS ÄVEN:
Smärtsamt när ”mina” barn lämnar förskolan
Förskolan firar av barnen med hemlig fest
Så gjorde vi: ”Hos oss tar barnen förskolestudenten”
