När ska det bli ett erkänt faktum i vårt samhälle att det är otroligt svårt att arbeta med människor, både barn och vuxna? undrar förskolläraren Eva Lindström som reagerar mot förslaget att ta bort behörighetskraven till gymnasiets yrkesprogram.

Två ord som inte hör ihop är omsorg och kriminalitet. Nu har det kommit ett förslag om att ta bort behörighetskraven för att börja på de olika yrkesprogrammen på gymnasiet. 

Vet ni vad jag känner? Att jag ger upp. Att omsorgen inte är ett prioriterat område i vårt samhälle, det är sen gammalt. Men att ens tänka tanken att människor ska studera och arbeta inom omsorgen i stället för att bli kriminella, ursäkta? När ska det bli ett erkänt faktum i vårt samhälle att det är otroligt svårt att arbeta med människor, barn och vuxna. Det är ett uppdrag som inte alla klarar av, även om den allmänna inställningen verkar vara att vem som helst kan arbeta på till exempel förskola. Det kan de inte. 

Eller, hur långt ska det behöva gå för att alla ska fatta? Vilka vill vi ska ta hand om våra barn? Lära dem om livet, empati och kommunikation? De som inte har någon annan utväg förutom att bli kriminella? Kriminell eller arbeta med barn, hmmm, vad ska de välja? 

Vi som kan måste säga ifrån 

Och varför är det alltid omsorgen som ska ta smällen för samhällets misslyckande? Det finns en bakomliggande uppfattning här, att det inte är så svårt att utbilda sig till barnskötare eller undersköterska. Det klarar visst vem som helst… Man behöver inte ens ha tagit sig igenom grundskolan. Vill du sätta dina barn i en sådan verksamhet? Vill du att din mamma ska vara beroende av någon som inte kunde komma i tid till sina lektioner? Varför ska alltid de svagaste i vårt samhälle ta smällarna? För att de inte kan protestera? Kanske det. Därför måste vi som är starka göra det. 

Sluta nedvärdera förskolan och andra verksamheter med uppdrag omsorg. Sluta tro att allt kan lösa sig genom att lägga ansvaret på någon annan. Om man i stället gjorde tvärtom och satsade på förskola och skola, såg till att det var de allra bästa som arbetade där, de med de allra bästa betygen och meriterna. Ställde högre krav, inte lägre. Betalade bra löner, så att ingen ens tänkte tanken att kanske börja sälja knark i stället för att gå till jobbet. Kanske skulle då fler ungdomar känna sig sedda och prioriterade, få andra förebilder än dem som glider runt i Guccikepsar på stan. Nej, i stället bjuder man in fler outbildade att arbeta med just utbildning. 

Skapar inte motivation att välja yrket

Hur ska det skapa motivation och inspiration hos våra unga? Eller hos mig? Jag vill inte arbeta med någon som jobbar där jag jobbar för att det var den sista utvägen, den enklaste utvägen. Att valet stod mellan förskolan och kriminalitet.

Allt detta prat om barnens rättigheter, barnen är så himla viktiga. Ljug, lögn och struntprat. Jag har alltid talat varmt om förskolan, att jag tror på förskolan som verksamhet och som barnens egen plats i vårt samhälle. Nu känns det som om jag också är en del av ljugeriet. Det går inte att ställa upp på det här längre. Utan kompetenta politiker och kompetent personal kan vi lika gärna lägga ner verksamheten.

Släpp barnen fria, det är vår.

LÄS ÄVEN:

Lindström: Snälla förälder, hämta ditt barn när ditt jobb är slut

Orosanmälningarna fördubblades efter att förskolepersonalen fått utbildning

Maxtak i förskolan – partierna vill minska barngrupperna