Ett junibrev till barnen som slutar

 Vi är mitt i vemodets tid, de slutkördas tid, de oroliga och pirrigas högtid. Den kommer varje år ändå, blomstertiden, och syrendoften spränger näsor som snart får fräknar av solen. Nu börjar avsluten och jag skriver texterna som ska sammanfatta er tid på förskolan.

Jag klipper medaljer i guldfärgat papper, förbereder blågula band jag ska hänga om era halsar och en dag snart kommer jag sprida mitt magiska glitter omkring er. Ni kommer skratta när jag säger att det förtrollar er så vi kommer vara vänner för alltid allihop, även om ni kommer vara i skolan i höst och inte hos oss.

”Kommer krama er så länge jag får”

Jag kommer krama er så länge jag får och som vanligt kommer jag skoja om att jag kommer hålla er kvar och säga nej när era föräldrar ska hämta er den sista dagen. Ni kommer skratta då också men i era ögon, i mina ögon, finns en skymt av allvar. Jag gråter också, när ni inte ser. Ni gör mig galen! Jag investerar allt jag har i er, i varje blick, varje nick, varje kram, varje tjat.

I några månader har jag känt mig helt redo att släppa i väg er, det är dags nu, men ju närmare vi kommer desto svårare känns det, alltid. Hur ska ni klara er i världen och hur ska förskolan klara sig? Hur ska vi klara oss utan er klättring i träden, er besatthet av pinnar, ert konstanta letande efter insekter, era röjiga kull- och tjuv och polis-lekar och era ständiga konflikter om Pokémon-boken? Jag lipar när jag går igenom era foton, ni var ju bebisar när ni började hos oss! Nu är ni fortfarande små, men stora små. Aldrig redo, alltid redo, tiden rusar och vi har inget annat val än att rusa med den. Än har vi några veckor, jag blundar, längtar och fasar på samma gång. Ni utmanar mig, ni lär mig, ni bär mig och leder mig vidare på den här livslånga vandringen som är mitt yrke.

Tack för allt ni lärt mig

Alltid lika mycket vemod, alltid samma kamp, alltid lika sprängfylld av kärlek inför er, fina blivande skolbarn. Kom tillbaka när ni vill! Vi kommer vinka när vi ses och när ni slutar komma fram och kramas när vi möts i parken vet vi att ni har landat den nya världen, att den har blivit er. Då kan jag andas ut lite men jag önskar så innerligt att ni visste, både nu och då, att ni är små guldkorn som för alltid kommer finnas i mitt hjärta. Visst vet ni det? Små, små gyllene smulor som samlas på hög därinne i ett rum som aldrig verkar kunna bli fullt. Ni är de blivande skolbarnen 2025 och snart släpper jag i väg er, vidare i livet.

Tack för att ni släppte in mig i era liv under några intensiva och avgörande år. Tack för alla lekar, alla bråk och alla miljoner kramar. Tack, tack, tack för allt det helt obeskrivligt ovärderliga ni lärt mig.

Sara Agné är förskollärare i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Smärtsamt när ”mina” barn lämnar förskolan

”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”

Agné: Forskarens ord vred om kniven i det redan slitna lärarhjärtat

Sara Agne: Vi blir allt fler som inte passar in i förskolan