”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”

Sara Agné var med och öppnade förskolan Instrumentet 2013. Hon är kvar men har hunnit studera under tiden, hon tog en masterexamen i somras. Hennes examensarbete ”Om organisatoriska avstånd och invasiva arter: En organisationskritisk essä om kroppslighet och göranden i den kommunala förskolan” är en uppgörelse med styrsystem från managementvärlden. 

Likt jättelokor och lupiner i ett sommarlandskap ligger de bakom en organisatorisk invasion, menar Sara Agné. Och, som hon väljer att uttrycka det, ökade organisatoriska avstånd. 

Nu, en fuktig vårvinterdag i Örnsberg i södra Stockholm, med Mälaren nära, berättar hon om vad hon ville göra med sin essä och varför. Hon intervjuade förskollärare, barnskötare och rektorer om vilka erfarenheter, inte minst kroppsliga, de har av sin arbetssituation och om hur de kopplar det till organisationen de arbetar inom i Stockholms stad. 

– Det som drabbade mig mest var barnskötarna jag pratade med. Det är så viktigt att ta del av erfarenheter som man själv inte har. Men det var svårt att få barnskötare som ville ställa upp och de som gjorde det, de var osäkra kring att formulera sig och våga sätta ord på sina erfarenheter, säger Sara Agné. 

Jag träffade barnskötaren Jonas
som numera reduceras till sin yrkeskategori
oavsett vilka kompetenser han har.
Jonas undrar vart samtalet tog vägen och
när lyssnandet försvann? 
Han svälter efter meningsfulla pedagogikprat.
Han äts upp av diskussioner om vem,
som ansvarar för förrådet på gården.
Jonas sa att förskolans värld speglar omvärlden:
alltmer opersonlig, likriktad. 
Då behöver ingen ta verkligt ansvar,
och det mätbara, som kan dokumenteras, 
blir det enda som räknas.
Lärloggar publiceras, check!
Kunskap och vetenskap matas ut 
på löpande band, jagar status
utan tid till förankring. 
Alla har sett språkfilmen, check!
När bandet rullar konstant, utarmas förskolan 
på innehållet, det med barnen
som skapar Jonas energi, kreativitet
och arbetsglädje.

Hon lägger till att hon också är väldigt glad att två rektorer ville intervjuas av henne. De är anonymiserade i examensarbetet precis som de andra som medverkar. 

– Tystnadskulturen är stark inom förskolan och det är så lätt att hamna i ett ’vi och dom’, att rektorerna, som i texten där en av de intervjuade är aktiv nu och en har gått i pension, representerar något annat. Jag har försökt tänka att alla vi påverkas av det här. Även rektorerna är låsta av det som sker, säger Sara Agné.

Intervjupoesi som kommer nära

Själv har hon jobbat i samma stadsdel sedan 2006 och möjligheten att blicka tillbaka gör att de förändringar som gjorts blir tydligare för henne. Hon konstaterar att hon med sitt examensarbete velat lyfta hur verkligheten ser ut, men att det också har varit viktigt att inte göra det på ett gnälligt sätt. 

– Men är vi bara tysta och accepterar, då är det som att det inte finns något problem. Och det finns det verkligen, säger Sara Agné, där hon sitter i personalrummet på Instrumentet. 

Hon har bland annat gjort det hon kallar för pratpoesi av de intervjuades svar, något som hon tror gör deras tankar mer tillgängliga. Hon har plockat upp vissa ord och formuleringar, hur de uttryckte sig. Det är intervjupoesi som kommer nära, både läsaren och den det handlar om, poesi besläktad med det Marit Kapla gjorde i boken ”Osebol”, eller varför inte det Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj ägnar sig åt. 

Jag pratade med förskolläraren Miranda
Hennes kropp är ett spår, ett sår.
Hjärtklappning,
hög puls,
minnesproblem,
ytlig andning.
Det gick snett, när förskolans status skulle höjas.
Det blev kallt och kliniskt, sa hon.
Som att fila på omaka pusselbitar,
för att få dem att passa ihop.
Men också,
att aldrig lyckas.
Känna sig falsk.
Känna sig splittrad.
Och kroppen reagerade, hanterade, gav ifrån
sig ilskna vrål.
En kramp i bröstkorgen!
Att till slut ge efter,
ge upp?
Komma till sans,
kring vad som är viktigt i livet.
Med en avverkad kropp som aldrig verkar återhämta sig
och ett drömyrke som inte längre är hennes. 
För att lämna plats åt nya kroppar,
kalla fabriksarbetare,
vars tur det nu blivit,
att vara duktiga,
och slitas ut.

Strax ska vi i texten återkomma till problemen, till New Public Management och hur de tankarna påverkar dagens förskola, men först ska vi stanna vid den kluvenhet Sara Agné känner inför sitt arbete. Många har frågat vad hon ska göra nu när hon är klar med sin utbildning och hon har erbjudits att hoppa in på förskollärarutbildningen. 

– Jag ville tillbaka hit på heltid för att känna av hur det kändes. Jag vill inte ge upp. Jag jobbade halvtid under hela min utbildning och det var väldigt givande, men det var som om jag nästan skrev ut mig ur mitt eget jobb. 

Tycker om jobbet – men är kluven 

Sara Agné funderar ständigt på hur hon ska förhålla sig till sitt arbete. Hon tycker ju så mycket om att arbeta med barnen, själva grunduppdraget. Det är hon NOLL trött på och hon vill fortsätta göra sitt jobb. 

– Men jag känner inte att jag kan göra mitt jobb. Jag skulle jättegärna vara lärarutbildare på deltid men det är lite skevt om det är så att de karriärvägar som finns handlar om att lämna förskolan och att försvinna längre bort från barnen. 

Förskolan måste få kosta pengar, det vinner samhället på på lång sikt.  

Hon lägger till, med en suck, att till exempel biträdande rektorer i princip inte har tid alls över till pedagogiska frågor. De löser personalpussel och ”går på utbildningar som inte gör så stor skillnad på förskolegolvet”. De tjänsterna lockar henne alltså inte, inte som organisationen ser ut nu. Men den ambivalens hon känner genomsyrar essän och vårt samtal.

– Jag är så stolt över vår förskola. Vi har höga poäng på föräldraenkäten och har långa köer. Men det är viktigt att också börja prata om det som inte funkar. Det har vi blivit bättre på de senaste åren. Vi har, efter pandemin, blivit tvungna att informera föräldrar om situationen, säger Sara Agné.

Handlingsplaner som kommer uppifrån

Hon menar att Stockholms stad är extrem när det kommer till ett förhållningssätt där kunden, det vill säga föräldrarna i det här fallet, är i centrum. Det gör bland annat att personalen inte kan be föräldralediga att stanna hemma med sina barn, inte ens när personalfrånvaron är stor. Alla barn ska få vara på plats, det är Sara Agné tydlig med, men ja, då måste de få resurser som motsvarar behoven. 

– Det är så mycket tid som går åt till handlingsplaner och dokument. Jag gillar struktur och tycker självklart att vi ska kartlägga till exempel barns behov av stöd. Men om man inte kan jobba utifrån de handlingsplanerna i praktiken, om de kommer från andra håll än inifrån den egna verksamheten, är de helt värdelösa. Men då kan man uppåt säga att vi har sett ”den där språkfilmen”. Som en intervjuad uttrycker det, då kan vi säga att vi jobbar med språkutveckling. 

Sara Agné understryker att de behöver mer schemalagd tid utanför barngrupp för att hinna med sitt uppdrag. Det ger mening till arbetet att hinna reflektera, spåna och planera pedagogiskt innehåll, men den lilla tid som finns har blivit alltmer detaljstyrd, menar hon. 

”Absurt att effektivisera så mycket”

Situationen som också skapar stress, både hjärtats och hjärnans stress, innebär bland annat att när någon är i väg utanför barngruppen så blir det extremt pressat för dem som är kvar. 

Kvällen efter intervjun mejlar Sara Agné. Det finns så mycket mer att säga. Som att den alltmer slimmade organisationen har byggt bort all ”luft” från verksamheten. Hon anser att det är absurt att effektivisera så mycket, inte minst i ett arbete som uteslutande handlar om människor och mänskliga relationer. Som hon ser det är administratörerna mil från verksamheten och saknar kunskap om människorna, om deras behov, process och dagsform. 

– Styrsystemet bortser helt från mänskliga faktorer, vilket får hemska konsekvenser för såväl barn som vuxna i verksamheterna. Förskolan måste få kosta pengar, det vinner samhället på på lång sikt.

Här kan du läsa Sara Agné masteruppsats

LÄS OCKSÅ

Nya siffror stärker kravet på mer tid till förskollärare

Lindström: Underskatta inte hur svårt det är att arbeta med omsorg

Förskollärarnas larm: Barnen klarar inte enkla rörelser