Agné: Lucia betyder ljus – det borde vi fokusera på

Det är december och jag läser i morgontidningen att Stockholm, där jag bor, har haft totalt 30 minuter solljus i december månad. Rekordlågt är det och det förklarar en del, för mig och min kropp, men säkert även för er och era kroppar som väl också skriker ”Sov!” ständigt just nu?

När jag skriver den här texten är det den 13 december, lucia, den traditionella och numera plötsligt så omdebatterade, dagen. Debatten bidrog till ett tjock grått täcke över hela himlen i ett redan konstant mörker och den har fått mig att tänka mycket på förskolan som bärare av kultur, och uppdraget vi har om att utbildningen vi erbjuder ska präglas av en positiv framtidstro.

Vi ska vara bärare av hopp

Vi som verkar inom förskolan ska vara förebilder och bärare av hopp, det kan kännas som den tyngsta bördan att bära i en tid av mycket oro och osäkerhet. Samtidigt är mötet med barnen den mest möjliggörande faktorn just till att känna hopp, om vi har de ögonen med oss.

Ofta börjar det med en boll som kommer rullandes mot mig på gården. När jag lyfter blicken möter jag en annan blick, från den som skickade bollen med en inbjudan till dialog som inte behöver vara mer avancerad än att jag rullar bollen tillbaka och så fortsätter vi så. Nästan alltid ansluter snart en, två, tre personer till, som också läste av och såg att bollen som rullade är en öppning till mänsklig interaktion. Ibland är det en spade som räcks fram emot mig istället, ofta är det ett litet löv eller en pytteliten sten som ligger i en barnhand som närmar sig.

Barn är de bästa inbjudarna medan vi vuxna oftast har glömt hur enkelt det är, hur lite som behövs. Vi tror att det måste styras upp, städas, skrivas inbjudningar och förberedas i veckor innan men i själva verket reproducerar vi bara stress och krav som egentligen inte finns.

Vi bjöd in på barnens vis

Det här året tog vi chansen, att hålla det enkelt och bjuda in på barnens sätt. Vi samlade glasburkar som barnen målade, alla kunde vara med. Vi målade skyltar och vi pratade med barnen om lucia som en bärare av ljus, om vår chans att sprida värme i en tid på året då det är mörkt och kallt. Vi kom in på att alla barn i världen inte får pepparkakor till lucia, att det finns de som fryser och de som inte har en förskola eller kompisar att gå till varje dag.

Vi tände 70 lyktor för vår förskolas alla barn, och 70 lyktor till för alla de barn runt om i världen som inte har haft samma tur som oss. Hela gångvägen utanför förskolan lös upp av barnens färgglada lyktor under fredagseftermiddagen och föräldrarna bjöds samtidigt in för att titta på en film när de äldre barnen gick i ett luciatåg för förskolans yngre kompisar dagen innan.

Förbipasserande stannade och fotade, många ropade ”Tack!” och de som tidigare alltid varit anonyma människor som skyndar förbi förskolans gård på hemväg efter jobbet blev plötsligt leende ansikten som stannade upp och ställde frågor.

Förbipasserande blev glada

Cyklister svischade förbi på väg från jobbet och ropade: ”Vad fint ni har gjort!” Flera av förskolans föräldrar pratade om hoppet, att de plötsligt kände hopp när de såg alla lysande lyktor, några (också jag) grät över hur vackert det var och många visade sin tacksamhet och sitt engagemang i barnen genom att tålmodigt vandra gångvägen fram och tillbaka och titta på lyktorna, en efter en.

I samtal med en vårdnadshavare som uttryckte frustration och hopplöshet över att det inte känns som att något går åt rätt håll i samhället, och att det är svårt att veta vad man kan göra åt det, svarade jag: En sak man till exempel kan göra är att måla en massa lyktor, tända dem och på så vis skapa öppning till mänsklig interaktion för alla de som passerar en sträcka av 50 meter utanför en förskola i Stockholm den 12 december 2025.

Det krävs inte mycket för att väcka hopp

Det krävdes inte mycket, men det krävdes litegrann, av oss alla. Kanske är det så vi gemensamt behöver tänka framåt, alla vi som är vuxna kring barn? Att vi behöver ha de ögonen med oss som bjuder in och öppnar upp, om så bara i mötet med den lilla klick vi har omkring oss i vårt närområde.

”Lucia betyder ljus” skrev barnen på en av våra skyltar och jag hoppas innerligt att det är det vi, både pedagoger och föräldrar, fokuserar på framöver när vi uppmärksammar traditionen, oavsett hur vi väljer att organisera den. Alla andra vägar verkar leda oss mot mörker och det behöver vi inte mer av, alls. ”Det känns bra i kroppen när man får se alla lyktorna, då känner man kärlek i hjärtat och det är varmt och bra”, sa ett av barnen igår och plötsligt blev det hen som var en förebild och bärare av hopp.

LÄS OCKSÅ:

Förskolans krönikör i SVT: Luciadebatten har fel fokus

Lindström: Det är inte synd om föräldrar som portas från luciafirandet

Podcast: Julfest, vinterfest eller ingenting alls?

Tre lärare om luciafirande i förskolan

Sveriges Lärare om Talis förskola: ”Alarmerande”