Debatt: ”Pyssel är dagisretorik – hör inte hemma i förskolan”

Vi lever i skärmtidens era och flörtkulans återkomst. I senaste numret av tidningen Förskolan läser vi artikeln ”Handens språk lär man sig bäst i tidig ålder” om finmotorikens betydelse för den kognitiva förmågan. I artikeln intervjuas Göran Lundborg. Den publiceras även på nätet men här förvrids betydelsen när artikeln fått rubriken ”Professorn: Därför är det viktigt att pyssla i förskolan”, trots att professor Lundborg inte med ett ord nämner pyssel. Rubriksättningen är däremot snarlik ledaren i samma nummer som uppfordrande uppmanar oss att pyssla med ”stolthet”. Genom denna styvmoderliga uppmaning ställs frågan på sin spets: Vad har pyssel överhuvudtaget att göra med pedagogik och förskolans läroplan?

Vad kostar egentligen pyssel för barnen och vår framtid – socialt, ekologiskt och ekonomiskt? 

Pyssel är ofta könsbestämt

Det blir oerhört problematiskt om pyssel i vår begreppsvärld (förskolan) blir synonymt med att skapa och träna finmotorik. Det blir direkt demokratihämmande, farligt och sätter det didaktiska utvecklingsarbetet på kollisionskurs med förskolans samhällsviktiga och mångfacetterade uppdrag. Vi anser att pyssel som begrepp är exkluderande dagisretorik som inte hör hemma inom förskolans ram utan hör till en tid då förskolan ännu inte reglerades av skollagen.  

Ord har betydelse, eftersom språk inte bara speglar världen utan ännu mer konstruerar den och vår föreställningsförmåga samt vår förståelse för symboler. Pyssel är ofta könsbestämt och kodat material. Därför blir ord som pyssel både exkluderande och hämmande. Att klumpa ihop och urvattna flera seklers hantverkskunnande, en begreppsvärld kopplat till konkreta aktiviteter, vilka tränar finmotoriken och är fundamentala för hjärnan och handens utveckling är oförsvarbart. Vår uppgift är att medvetandegöra, konkretisera denna kunskap och få barnen att känna att de själva och det de gör är viktigt och betydelsefullt. I förskolans undervisning bör vi därför använda och erbjuda barnen ett rikt ordförråd. Vi pysslar inte utan det vi gör kan till exempel vara att tänka, reflektera, skissa, sammanfoga, formulera, pröva, forma, utarbeta, handarbeta, slöjda, väva, fläta, limma, tejpa, teckna, hamra, spika och skruva. 

Enligt Svenska Akademiens ordbok kan ordet pyssel härledas bakåt, i början av tidigare sekel var ordets betydelse bland annat att ”gå och söla, vara långsam (av sig)” senare blir betydelsen tidsfördriv och något som passar för en pensionär i slutet av livet.

”Kväver all förundran”

Så hur kan vi försvara intrånget av pysslandet i förskolan? I läroplanen står det att 
”förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”, det vill säga vi ska utveckla de grundläggande demokratiska värdena och de mänskliga rättigheterna. Därtill ska förskolan ”främja alla barns utveckling och lärande samt livslång lust att lära”. Men eftersom pyssel som fenomen kväver all förundran, allt experimenterande, all nyfikenhet och träning att problemlösa, samtidigt som det relationella undersökandet reduceras bort, menar vi att förskolan absolut inte har plats för pyssel. 

Vid pyssel träder även tävlingsmomentet fram: Vem kan bäst? I tävling blir barnen konkurrenter, gruppen, samarbetet och inspirationen i samspel med de barnen andra försvinner och upplevelsen blir snarare att de andra är i vägen, stjäl flörtkulan, stör när näbben ska klistras fast eller slåss om samma färg på pärlan för att det ska bli exakt enligt mallen. I prestationen och tävlandet gäller det att nå mållinjen först. Här finns inte tid stanna upp, ifrågasätta eller reflektera. Tävlingen är inte en arena för reflekterande resonemang. I tävling kommer drivkraften utifrån och fokus är på slutresultatet. Ett sådant sprinterlopp avslutas alltid med ett ”jag är klar!” och ett viftande med det färdiga resultatet.  

En av vår tids största försvarare av både konsten, kulturen och hantverket är rektor Lars Strannegård på Handelshögskolan som menar att man genom den ekonomiska historien kan se en tydlig relation mellan kreativitet och demokrati. 

Dyra halvfabrikat från stora pysselföretag

Så är pyssel kreativt? En påskkyckling ska trots allt vara uppbyggd av flörtkulor, fjädrar och en näbb. Var finns förundran och undersökandet i det? Pyssel är ofta dyra halvfabrikat som ger ett slags fastfood-förhållande till kreativitet. Ett uppenbart sätt för vuxna att slippa oväntat kladd, stök eller olustiga överraskningar. Och pysslet frodas och växer. Under pandemin var just pysselföretagen en av de industrier som växte mest och på den vägen är vi fortfarande. Branschföretag ändrar ägarstrukturer, familjeägda företag köps upp och omsättningen fördubblas. Bara ett av dessa företag säljer numera en miljard pärlor till pärlplattor varje år. Mellan 2010 och 2017 ökade plastkonsumtionen per invånare i Sverige med 30 kilo plast per år. Strax innan pandemin konsumerade varje svensk 120 kilo plast per invånare och år, endast tio procent återvinns. Är detta slit och släng förhållande till nytillverkad plast hållbart? Eller är det ett sprinterlopp med våra barns framtid som insats?

Kreativitet och fantasi däremot kostar ingenting; leken har sin egen inre drivkraft, ”En levande organism har drivfjädern till rörelsen inom sig själv”, säger filosofen H Gadamer och fortsätter ”Leken uppträder alltså som en självrörelse, vilken inte eftersträvar att fylla något syfte, utan avser rörelsen som rörelse”. Så har konsten liksom leken en unik förmåga att öppna nya dörrar för vår förståelse av världen och oss själva, om hur det skulle kunna vara; en sanning som är universell och partikulär på en och samma gång.  

Ulrika Tobieson är konstnär, uttryckande konstpedagog och adjunkt i Estetiska lärprocesser vid Södertörns Högskola.

Birgitta Adolfsson är konstnär, konstpedagog, ateljerista, lekarbetspedagog och adjunkt i estetiska lärprocesser vid Södertörns Högskola.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Förskolan

LÄS OCKSÅ:

Professorn: Därför är det viktigt att pyssla i förskolan

Djurberg: Fortsätt pyssla med stolthet