Här förvandlas förskolan till en hinderbana – varje vecka

Det är torsdagsmorgon på förskolan Villa Ekbacken och barngruppen fylls sakta på. De som dyker upp sällar sig till rörelseleken som just startat intill stora eken. Skratt och glada tillrop ljuder över gården när 3–5-åringarna på avdelningen Fjärilen studsar fram och tillbaka som bollar i snön, därefter förvandlas de även till ålande ålar, jämfotahoppande grodor och rullande korvar.

De hinner även med en hel del annat som exempelvis att balansera på ett ben, göra saxhopp och leka ”Kom alla mina kycklingar” innan de, rödrosiga om kinderna, slår sig ner bakom knuten för att ha morgonmöte tillsammans. 

Prioriterat område på förskolan

Motorik är ett prioriterat område på förskolan, mycket tack vare de två engagerade förskollärarna Anja Bjurvald och Veronica Hjellström. Rörelse och motorik har alltid funnits med dem, även på förskolor de arbetat på tidigare. 

– Nu är ju motorik väldigt i ropet igen och man pratar om hur viktigt det är för barns utveckling. Att det inte bara är lattjo lajban utan att det finns en tanke bakom. Men när jag vidareutbildade mig till förskollärare 2015 ingick inte mycket motorik. Det närmaste man kom var lite dans och musik, säger Veronica Hjellström. 

När jag vidareutbildade mig till förskollärare 2015 ingick inte mycket motorik.

För Anja Bjurvald, som utbildade sig redan i slutet av 1990-talet, fanns däremot en kurs i motorisk utveckling.

– Jag har dessutom en bakgrund inom gymnastiken, både som aktiv och som ledare, så för mig var det självklart att ta med mig rörelse när jag började jobba i förskolan. Vi har två rörelsepass om dagen och hinderbanan på torsdagar. Men visst tar det tid, och annat får inte lika stort utrymme, vi har till exempel inte lika mycket projektarbete som andra förskolor och ägnar heller inte lika mycket tid åt sådant som miljöarbete, digitalisering och dokumentation.

Möblerar om för hinderbanan

Förskolan Villa Ekbacken huserar i en av de gamla ingenjörsvillorna som byggdes för anställda vid Värtagasverket 1914. En idyllisk plats på många sätt, men det är ganska trångt och det krävs en hel del ommöblering innan torsdagens obligatoriska hinderbana kan starta.  

– En av oss pedagoger är frikopplad från barngruppen på förmiddagen för att bygga banan, och därefter skriva veckobrevet till vårdnadshavarna. Detta medan de andra två pedagogerna lämnar gården med barnen för ett besök i skogen eller parken, förklarar Anja Bjurvald. 

De tre pedagogerna på förskolan ansvarar för det dagliga rörelseupplägget och hinderbanans utformning en vecka vardera efter ett rullande schema. 

– Den som har byggt banan bestämmer och planerar också vid vilka stationer de andra vuxna ska stå för att stötta och peppa barnen, tillägger Anja Bjurvald. 

Svettigt att ta sig igenom banan

Dagens bana har många spännande delar och med Pippisångens toner som ljuder ur högtalarna tar barnen sig ivrigt an alla hinder. En efter en klättrar de upp på plinten och gör X-hopp ner på den tjocka madrassen. Intill väntar balansgång, kullerbyttor och några andra övningar följt av ålande genom en tunnel ut till rockringarna i hallen där olika föremål ska kastas upp i luften och fångas igen. Ted kastar fotbollen högt och fångar den med ett stolt leende, Alba kastar upp den orangefärgade sjalen som svävar en stund innan hon fångar den med en knyck. 

Någon kanske tänker ”Kära nån vilken militärisk förskola”, men arbetssättet ger ju resultat.

I nästa rum är det dags att bland annat klättra upp och balansera på den avlånga, smala bänken som vilar på två små bord. De mest avancerade häver sig snabbt upp och bryr sig alls inte om höjden och går till och med baklänges över medan andra behöver en stödjande hand för att ta sig upp och sedan peppande ord från en pedagog för att samla mod och stega vidare. 

Ser till att alla hänger med 

Barnen tar sig runt banan, varv efter varv. Mot slutet, efter nästan en halvtimme av intensiva insatser, är det gott om blanka pannor, rufsiga kalufser och rosiga kinder i gänget.  

Trots att det är ganska trångt och upp-emot 20 barn genomförs hinderbanan utan minsta knussel, inte en konflikt så långt ögat kan nå. Men för att få det att fungera så här bra krävs att barnen kan lyssna, ta instruktioner och koncentrera sig och att det är ett positivt socialt klimat, förklarar Veronica och Anja. 

– Vi arbetar mycket just med att få ihop gruppen och skapa god stämning, säger Anja Bjurvald. 

– Vi ser också till att alla är med, och stöttar dem lite extra som behöver komma över sin tröskel. Vi deltar också alltid själva i lekar och rörelser, det är ingen som bara står och tittar på, säger Veronica Hjellström. 

Noga med att rörelserna görs rätt

De är också noga med att de olika rörelserna utförs rätt och att barnen lär sig och utvecklas. Under hösten har de tränat mycket på kullerbyttor, och nu sitter rörelsen perfekt hos nästan alla. 

– När de lärt sig nya motoriska rörelser tar de ett jättesprång och fortsätter att utvecklas. Men det gäller att inte göra det för svårt, man får hitta rätt nivå. Det ska vara stimulerande och utmanande för alla, säger Anja Bjurvald. 

– Ska de hoppa jämfota så ska alla hoppa jämfota. Någon kanske tänker ”Kära nån vilken militärisk förskola”, men arbetssättet ger ju resultat. Och vi har rörelsemoment som är till bara för att det är kul också, tillägger Veronica Hjellström.

När hinderbanan plockas undan är det strax full fart på alla barn igen. De står i en stor ring på runda mattan och Veronica instruerar, sedan drar de i gång med nya rörelser och Lejonkungensång. När vi besökare lämnar förskolan hörs barnens glada Simba-sång eka ut i entrén – ”Vänta, snart är det jag som är kung”. Ja, väldigt rörliga kungar, ska kanske tilläggas.