Lindström: Magiskt att vinna ett barns förtroende

Jag känner ett barn, hon heter något, men det kommer jag inte att berätta för er. Första gången jag träffade det här barnet stod hon bakom sin mammas ben, hon sa inte så mycket, tittade ner på marken under sina fötter. 

Jag mötte henne på eftermiddagarna när alla avdelningar slogs ihop och samarbetade ute på gården. Hon var lite som en gåta. Varje dag funderade jag över vad hon tänkte på, vilka känslor som for runt inuti henne. Hon sa ingenting, och jag fortsatte att undra. Så, till slut var det dags för henne att börja på min avdelning. Så spännande, äntligen skulle jag få veta vad hon tänkte på, vad hon kände, och kanske att hon skulle vilja prata med mig. Vi var ute på gården tillsammans, sedan gick vi in. Hon sa ingenting, men hon lyssnade på mig, klädde av sig jackan och skorna, hängde upp på kroken och ställde på skohyllan. Sedan höll hon sig nära mig, väldigt nära, nästan så att jag snubblade över henne om jag vände mig om för snabbt. Hon var alltid där, nära mig. 

Sedan såg jag att hon plockat upp en kloss som hon höll vid sitt öra, som en telefon. Hon sa något till klossen, som om det vore en telefon. Såklart undrade jag vem hon tänkte att hon pratade med. När jag frågade sa hon tyst att det var mamma i telefonen. Medan hon höll sin telefon nära sitt öra, gick vi runt inne på avdelningen. Jag visade henne fler klossar, pennor och papper, pussel, leran, ljusbordet och andra saker som hon kunde leka med. Hon gick bredvid mig och tittade. Efter en stund gick hon och ställde sig vid ljusbordet och började plocka med materialet som låg på bordet, sen gick hon vidare till pussel, och sedan till lera. 

Jag tolkade det som att hon var trygg och glad, och gick därför och gjorde något annat. Som man gör, man har ju rätt många barn som behöver en hand att hålla i. Ni vet, det finns alltid någon som behöver en på en förskola. Hon fortsatte att ta sig runt på avdelningen. På eftermiddagen kom hennes mamma och jag berättade lite om vad vi gjort och så där, ni vet som man gör. 

Det var något viktigt med klossarna

Barnet hade fortfarande klossen i handen, och jag berättade att hon använt den för att prata med mamman under dagen. Barnet ville ogärna lämna klossen, så jag sa att det spelade ingen roll, hon kunde ta med sig klossen hem om hon ville det. Jag tänkte inte bryta det lugn och förtroende som nu fanns mellan oss. Uppenbarligen var klossen väldigt betydelsefull för henne, och vi har massvis med klossar på förskolan, och barn är alltid viktigare än klossar. 

När flickan gått hem, gick jag tillbaka in på avdelningen. Då upptäckte jag en sak. På alla ställen flickan lekt låg det klossar, likadana som den hon använt som telefon. På ljusbordet, en kloss, vid pusslen, en kloss, på ritbordet, en kloss. Jag blev lite varm inuti, klossarna betydde uppenbarligen något viktigt för barnet. Jag lät alla klossar ligga kvar där hon lagt dem. Jag sa till min kollega att inte städa bort dem, att bara lämna klossarna till nästa dag. För det var något viktigt med just de där klossarna. 

I dag pratar vi med varandra, barnet och jag, och hon tycker fortfarande om att vara nära mig. Det händer fortfarande att jag snubblar till när jag vänder mig om, för hon står nära mig. Barn är magiska och mystiska, och de har de mest förunderliga sätt att hantera sin vardag. 

Tack alla barn, för att jag får vara med. 

Eva Lindström är förskollärare i Bromma i Stockholm och deltar i podden Förskolan.

LÄS ÄVEN

Lindström: Underskatta inte hur svårt det är att arbeta med omsorg

Lindström: Vi kan inte anpassa förskolan efter halvsjuka barn

Deras dramatiseringar lär de yngsta om samarbete

Lyssna på Förskolan här!