Mitt senaste år på min förskola var ett omvälvande år. Jag får då och då en nytändning i min yrkesutövning. Efter 30 år med fötterna i samma sorts Birkenstocktofflor är det väl tur. Den här gången handlade det om åldersgruppen jag blev tilldelad att bedriva min undervisning i. De allra yngsta. Hur skulle det gå? Det var ett decennium sen sist.

Jag lockades av tanken att få jobba sinnligt. Och slogs framför allt av en sak, om jag inte fattat det förr: att all sorts undervisning för att överhuvudtaget nå fram handlar om relationsbyggande. Det blev det extra tydligt här.

”Din pedagogiska kropp kan inte ljuga”

Efter ett halvår, lagom till vårt luciafirande i december, sprang alla våra sex ettåringar inte alls gråtande till mamma och pappa när de äldsta skred in i sina vita linnen och sjöng ”Ute är mörkt och kallt…”. Nej, de allra yngsta satt lugnt kvar i mitt knä och hade inte större bekymmer än att kolla vad jag hade i fickan. Jag tänkte inte på det förrän en arbetskamrat påpekade det efteråt.

Med dessa små i åtanke har jag med växande nyfikenhet läst Maria Pröckls avhandling ”Tyngd, sväng och empatisk timing – förskollärares kroppsliga kunskaper”. Vi pratar mycket om att vara här och nu med barnen. Din pedagogiska kropp kan verkligen inte ljuga. Vilka tankar har du om den när du möter ungarna på jobbet? Om vi för en gångs skull bortser från all teori och dokumentation du kämpar med så är det på sätt och vis din praktiska erfarenhet som lärare, och din levda kropp, som du har att erbjuda. Och om några av barnen du möter saknar verbalt språk är det ju, bortsett från det ibland överskattade bildstödet, med kroppsspråket ni når varandra.

Det är ett ansvarsfullt möte där samtycke från barnet är en självklarhet. Ett barn som har svårt med förskoledagens alla övergångar kan behöva få känna närhet för att kunna vara mentalt rustad för nästa förändring. Är din erfarna kropp redo för det? Nedanför ditt spränglärda huvud sitter faktiskt dina armar, knän och ben. Hur bekväma eller olustiga de än känns.

Grunden för lärande

Att få hålla i en hand eller att få sitta i ett knä när man är ledsen eller liten har nästan glömts bort nu när förskolan blivit alltmer lik skolan. Men om du har lyckats i ditt relationsskapande kan även ettåringen till slut stå i sandlådan, rada upp sina hinkar och räkna ”öh, öh, öh” när ni varit inne i ert matteblock ett tag.

Hur skulle du beteckna en kollega som är skicklig? Är det när hon kan redogöra skillnaden i Jean Piagets teori mellan assimilering och ackomodering? Knappast, va? Nä, jag tror det handlar mer om något annat. Hur din kollega möter och tar på barnen och hur hon svarar upp på de barn som vill ta på henne.

Varje förskollärare har naturligtvis sin personliga gräns, men mitt skägg får barnen gärna fingra på och jämföra med sin pappas om de råkar sitta i mitt knä. Jag har heller inget nypermanentat hår på huvudet att tala om: ”Du ser ut som min morfar”. Ibland kan det vara spännande att dra den dragkedja jag har i luvtröjan upp och ner, för att göra sig mer finmotoriskt erfaren.

Erik Stenkula, lärare i förskolan i Norrköping

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp

Erik Stenkula: I en pressad förskola är det bra att vara lydig

Stenkula: ”Tänk på jobbiga föräldrar som trotsiga treåringar”

Här har lärarna i förskolan ferietjänst: ”Mycket bättre”

Lyssna på Förskolan: