Debatt: Vem tar ansvar när folkbildningen tystnar?

Folkhögskolan står vid ett vägskäl – och denna gång är det inte bara vi inom verksamheten som måste välja riktning. Det är ni, våra folkvalda. Inför valet kräver vi besked: tänker ni försvara en av Sveriges mest grundläggande demokratiska institutioner, eller låta den sakta monteras ned? Vi som arbetar i folkhögskolan ser varje dag vad som står på spel. Här växer människor – inte alltid snabbt, inte alltid mätbart, men på riktigt. Här får den som tappat fotfästet en ny chans. Här bygger vi tillit i en tid när tilliten i samhället sviktar. Ändå sker något oroande. Beslut fattas, nivåer justeras, kriterier skärps. Inte dramatiskt, men konsekvent. Resultatet är tydligt: fler krav, mindre resurser, snävare ramar. Och detta i en tid då behovet av folkbildning ökar. Det här är inte bara ett problem för oss. Det är ett problem för hela Sverige.

Hur fri är en verksamhet där varje krona villkoras och varje steg ska mätas?

Ellen Key talade om bildning som frihet. Grundtvig talade om det levande ordet. De såg något som dagens politik riskerar att förbise: att demokrati inte bara beslutas fram – den byggs, långsamt, i mötet mellan människor. Folkhögskolan har aldrig handlat om att massproducera resultat. Den har handlat om att forma människor som kan tänka, ifrågasätta, delta. Det vill säga medborgare. När styrningen ökar och finansieringen minskar pressas denna idé in i ett system den aldrig var tänkt för. Frågan är: är det verkligen dit vi vill?

Stödet och flexibiliteten saknas

Folkhögskolan lyfts ofta fram som fri och frivillig. Men hur fri är en verksamhet där varje krona villkoras och varje steg ska mätas? Vi ser samtidigt hur andra utbildningsformer kämpar. Inom komvux misslyckas många deltagare – inte på grund av bristande vilja, utan för att tiden, stödet och flexibiliteten saknas. De får inte det relationsbaserade lärande som vi vet fungerar. Här fyller folkhögskolan ett avgörande tomrum. Vi jobbar med små grupper, med individen i centrum, med möjlighet att försöka igen. Det kostar mer per deltagare – men det fungerar. Så låt oss ställa frågan till politikerna: Vill ni att fler ska lyckas – eller bara att det ska se effektivt ut på papperet?

Demokrati i praktiken

I en valrörelse talas det ofta om jobb, tillväxt och kompetensförsörjning. Viktiga frågor – men de räcker inte. Demokratin kräver något mer. Den kräver människor som kan lyssna, argumentera, ta ansvar, förstå komplexitet och hantera olikheter. Den kräver medborgare. Det är precis detta folkhögskolan gör. Varje dag. I våra klassrum tränas demokrati i praktiken – inte som teori, utan som erfarenhet. När människor möts över gränser, får prata till punkt, blir hörda och utmanade, då byggs det som inget styrdokument kan skapa: demokratisk kompetens. Vad händer med ett samhälle som slutar investera i det?

Vi väntar inte på visioner. Vi väntar på konkreta besked.

Det talas ofta om besparingar. Om effektivisering. Om ansvarstagande. Men låt oss vara ärliga: att skära ned på folkbildning är inte att spara pengar – det är att skjuta kostnader framför sig.

När människor inte får stöd i tid ökar arbetslösheten. När tilliten minskar ökar polariseringen. När utbildningssystem misslyckas växer utanförskapet. Folkhögskolan är inte billig – men alternativet är dyrare. Så vi frågar er politiker:

• Hur ska ni finansiera det som folkhögskolan idag gör – om vi inte längre finns kvar?
• Vilka konkreta alternativ har ni för de människor som inte klarar komvux eller andra utbildningsformer?
• Hur tänker ni säkra demokratisk bildning i en tid av ökande misstro och desinformation?

Vi väntar på svar. Inte på visioner, utan på konkreta besked. Det är lätt att låta utvecklingen fortsätta lite till. Att hoppas att verksamheter ”effektiviserar”. Att skjuta till små medel här och där. Men vi närmar oss en punkt där det inte längre går att lappa och laga. Där skolor stänger. Där kompetens försvinner. Där deltagare inte längre får en plats. Och när det väl är borta – då är det borta. Detta är vår uppmaning: Sluta behandla folkbildningen som en budgetpost bland andra. Börja se den för vad den är – en del av Sveriges demokratiska infrastruktur. Vi är redo att ta ansvar. Vi gör det redan – varje dag. Men nu är det er tur. Hur tänker ni finansiera folkhögskolan framåt? Hur tänker ni skydda dess frihet? Och vilket Sverige vill ni egentligen ha – ett där människor får växa, eller ett där de sorteras bort? Välj svar noggrant, vi kommer att lyssna. För vi vill ha en folkhögskola som är Fri, Frivillig och Finansierad.

Anders Clevestad arbetar på Fridhems folkhögskola som svensklärare och dramapedagog. Han är även styrelseledamot på Sveriges Lärare Folkhögskola.

LÄS ÄVEN:

Clevestad: Jag är rädd för vart vi är på väg