Man är aldrig så mycket svensk som när man korsat Öresund. I mötet med andra syns de egna särdragen. Efter fem år är jag på sluttampen av arbetet i styrelsen för den europeiska vuxenutbildningsorganisationen EAEA (European association for the education of adults). Det har varit lärorikt, inte bara för allt jag förstått om vuxnas lärande i andra länder – utan också för vad jag förstått om vad som gör det svenska systemet unikt. När jag tog platsen tänkte jag att folkbildning är något nordiskt. Att vi skiljer ut oss med det demokratiska lärandet, jämlikhetstanken och viljan att vara ett levande alternativ till det omgivande samhällets prestationshets och examensjakt. Så enkelt var det inte.

Mötesplatser spelar stor roll

Över hela Europa, och vidare än så, har jag mött folkbildare som arbetar med att förverkliga demokrati i praktiken. Det handlar både om demokratiska förhållningssätt till lärandet, och om att öppna möjligheter för människor att förändra sina samhällen. I fler länder än Norden har rörelser utanför staten format institutioner för att ge vuxna kraft av att dela kunskap med varandra. I länder med mer närtida erfarenhet av krig har mötesplatser som liknar studiecirkeln spelat stor roll för att bygga broar, förståelse och fred. Och kollegor långt utanför våra gränser diskuterar slitningen mellan alternativa ideal om fritt växande, och vuxna som söker en ny chans till en önskad framtid.

Så vad är då särskilt svenskt? Jag skulle nog peka på tre saker:

• Finansiering och studiemedel. Vår långa historia, att folkbildningen la grunden för demokratin snarare än tvärtom, har länge gett oss en ovanligt stark ställning. Vi har grundfinansiering, och söker utifrån den extra medel för att göra mer. För många kollegor är det tvärtom, villkoren för verksamheten formas av ryckiga projektmedel. Vårt studiemedelsystem öppnar samtidigt bildningsvägarna för många.
• Brokigheten bland huvudmän och bredden bland deltagare. Friheten och självförtroendet har gjort det möjligt för oss att möta människor i olika situationer. Kollegor i andra länder talar ofta om personligt växande, skapande, yrkesutbildningar eller att möta människor i utsatthet. Vi kan i stället säga ”och”. Mångfalden av olika rörelser som verkar i samma system brukar också imponera.
• Människan före systemen. Styrs verksamheten av många skarpa villkor så blir det ofta svårt att möta den enskilda människans behov. Svensk folkbildning har alltid formats av och för deltagarna. I över hundratjugo år har vi både betonat det fria kunskapssökandet och samtidigt utfärdat inträdesbiljett till vidare utbildningar. Den dubbelheten förvånar till och med folkhögskolor i Danmark och Norge.

Men det här är våra styrkor. Vi får aldrig låta motsträviga politiker ta dem ifrån oss. Och vi får akta oss för att förlora dem i våra egna försök att passa in i vad som för stunden anses mätbart samhällsnyttigt.  

• Gustav Fridolin är folkhögskollärare på allmän kurs på Stadsmissionens folkhögskola, samt forskare.

LÄS ÄVEN:

Fridolin: Lärandet överlever svältkulturen