Jaha, nu är höstterminen i gång, och nu går jag i gång igen. Jag är så trött på hur det klagas på våra barn. Barn är si, barn är så, barn bråkar, barn vill inte, barn visar ingen respekt, barn är inte snälla mot andra barn, barn leker för lite, barn rör sig för lite, barn äter för dåligt, barn mår för mycket dåligt. Det tar liksom aldrig slut. Och enligt vuxna verkar detta vara barnens fel, för det är barnen som ska straffas. Det kryper längre och längre ner i åldrarna, är väl bara en tidsfråga innan vi ska kasta ut våra förskolebarn på gården om det inte kan uppföra sig på vilan.

Vi går mot ett samhälle där barn minsann ska lära sig, veta hut, och hur man minsann uppför sig och ska bete sig. Låt mig nu få klargöra en sak. Inget är barnens fel, ingenting. Vet ni vems fel det är? Vuxnas fel.

”Ett megaproblem”

Efter att ha arbetat i över 20 år på förskolor och grundskolor ser jag ett tydligt mönster. Skolans största problem är att man anställer vem som helst. Det går fortfarande bra att vilken typ av vuxen som helst arbetar med att utbilda våra barn. Det är problemet. Vi har ett skolverk som styr, som ser till att det finns lagar och regler att följa i skolan, det är bra. Men man har noll koll på om de som faktiskt arbetar med barnen vet vad det står i styrdokumenten och vad det innebär att arbeta i svenska förskola och grundskola.

Varje dag möter jag kollegor som har noll koll, som inte förstår vad det innebär att arbeta i svensk förskola. Som inte vet vilka lagar och regler de måste förhålla sig till. Och barn lider, varje dag. Barn får inte sina behov tillgodosedda. Barn far illa, varje dag. Barn har inte en chans. För att de som ska utbilda dem är inte utbildade själva. Detta är problemet, ett jättestort megaproblem. Jag har mött dem under alla år.

Hur kan vi tro att barnen ska ha en rättvis chans när vissa möter utbildade, kloka, empatiska vuxna, som vet vad de kan, och framför allt vet vad de inte vet, och vissa möter vuxna som inte vet vad förskolans uppdrag är, som inte vet vad npf är, som inte vet hur man skapar relationer med barn, som har något slags maktbehov och ser på barn som mindre värda?

Respektlöst mot barnen

Alla dessa vuxna som tycker att vi alla gör samma jobb. Att tänka så avslöjar bara hur lite respekt man själv har för utbildning, och att man inte förstår vad det innebär att utbilda sig. Men ändå har man valt att arbeta med just utbildning? Är det att visa våra barn respekt, att låta dem utbildas av outbildade?

Undervisningen i förskolan ska vila på vetenskaplig grund. Inte på vad man själv tycker, eller hur man gjorde med sina egna barn, eller hur din mamma gjorde när du var liten. Arbetar man i förskolan får man inte välja vad man ska göra, man ska göra som lagen och vetenskapen säger. En förälder berättade för mig att hon i veckan skolade in sin drygt ettåriga son på förskolan, och att hon hade berättat för personalen att sonen var lite speciell med maten och att hon var lite orolig över hur det skulle gå på lunchen. Då fick hon till svar att alla föräldrar tror att deras barn är så speciella. Efter sonens första dag på förskolan fick hon veta att sonen inte ätit någonting, utan bara sprungit runt och sedan kastat sin tallrik på golvet. Hon hade en dålig känsla, men hon ville inte vara en jobbig förälder.

Jag får så ont i magen, det ska inte vara så. Personal på förskolan får inte tänka så om barn, eller föräldrar. Eller, de kan ju tänka så, men de får inte uttrycka det, eller bete sig så på jobbet. Om barns utbildning är viktig, om omsorgen är viktig, börja med att anställa utbildade vuxna, som faktiskt vet vad god omsorg innebär och vad barn faktiskt behöver.

Eva Lindström, lärare i förskolan i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Lindström: Barnen som slåss är inte problemet

Bra förskola avgörande för välfärdssamhället

Färre vill bli förskollärare – ras på utbildningen

Förskollärarna: Vi får inga jobb