LÄS MER Anses eleverna i anpassad skola obildbara?

Vi ser eleven som blir stressad av förändringar, som har svårt att vänta och som kan reagera starkt på ljud, trängsel eller oförutsedda händelser. Av välvilja, och ibland av rädsla för att eleven ska misslyckas, börjar vi ta bort sådant som skaver.

Kanske får eleven stanna kvar på skolan i stället för att följa med på utflykten, kanske väljer vi bort den nya miljön eller det oväntade momentet och kanske säger vi till oss själva att eleven inte är redo.

Men tänk om det är vi som inte är redo att våga tro?

Det betyder inte att vi ska släppa taget eller låta elever kastas ut i situationer utan stöd, utan att vi ska hålla i utan att hålla tillbaka.

För skolans uppdrag handlar om så mycket mer än att ge elever teoretiska kunskaper och färdigheter; skolan ska också förbereda människor för livet, för ett samhälle och en framtid som sällan är helt förutsägbar, som ibland är rörig, högljudd, oklar och svår.

Det betyder inte att vi ska släppa taget eller låta elever kastas ut i situationer utan stöd, utan att vi ska hålla i utan att hålla tillbaka.

Förmågan att hantera motgångar, sociala situationer, förändringar och osäkerhet uppstår inte plötsligt en dag, lika lite som självständighet byggs av att vi bara pratar om den. Den byggs genom erfarenheter, genom att få prova, misslyckas, försöka igen och ibland upptäcka: jag klarade mer än jag trodde.

Detta tänkte jag på hela helgen i Värnamo.

Det var högt i tak i sporthallen, musiken dånade ur högtalarna, läktarna var fullsatta och över mattorna låg den där särskilda blandningen av nervositet, förväntan och koncentration som bara finns precis innan något viktigt ska hända.

Det var Svenska Mästerskapen. Stort, högtidligt och intensivt, med inmarsch, nationalsång, applåder och människor överallt. Och mitt i allt detta fanns också Ju Jutsu Para – inte vid sidan av, inte som ett separat undantag, utan som en självklar del av mästerskapet.

Jag var där tillsammans med Marc Lundberg och fem utövare som skulle tävla i SM i Ju Jutsu Para, och det blev så mycket mer än en tävling.

För några var det första gången de bodde på hotell utan sina föräldrar och resan innebar fem timmar i bil enkel väg, nya rutiner, höga ljud, ändrade scheman, lång väntan och en miljö som kunde kännas överväldigande för vem som helst.

Ändå kunde de kliva rakt ut på mattan. De hade nämligen fått förbereda sig, träna, misslyckas, försöka igen och känna att någon trodde på dem.

Vi åkte hem med medaljer, pallplatser och en svensk mästare, men det största hände inte på prispallen utan i väntan och i nervositeten, när någon vågade gå in trots nerver, när någon hanterade en förlust och när någon bar sin framgång med stolthet.

Vi som arbetar med individer med intellektuell funktionsnedsättning står inför vårt viktigaste vägval: ser vi begränsningarna först, eller potentialen?

Och jag kunde inte sluta tänka på skolan.

Individer med intellektuell funktionsnedsättning möts fortfarande alltför ofta av låga förväntningar i både samhälle och skola. Vi vill skydda, förenkla och undvika misslyckanden av omsorg, men ibland blir konsekvensen att vi samtidigt begränsar möjligheten att växa.

Om vi undviker att låta elever möta utmaningar, hur ska de då få upptäcka vad de faktiskt klarar?

Den anpassade skolformens uppdrag handlar om så mycket mer än att skapa trygghet här och nu, det handlar också om att förbereda elever för ett vuxenliv och ett aktivt deltagande i samhället, för ett liv där planer förändras, där människor tänker olika och där man behöver kunna hantera både framgång och motgång.

Därför behöver elever också få träna på just det: att vänta, att hantera nervositet, att lösa problem när något inte blev som man tänkt, att möta nya människor och miljöer, att lyckas utan att bli rädd för nästa steg och att misslyckas utan att förlora tron på sin egen förmåga.

Det är lätt att tala om framtidsfärdigheter som något som ska komma senare, men framtidsfärdigheter byggs inte sedan, de byggs från den dag en elev börjar skolan. Kanske är det just där vi som arbetar med individer med intellektuell funktionsnedsättning står inför vårt viktigaste vägval: ser vi begränsningarna först, eller potentialen?

När vi utgår från potential förändras också vårt sätt att möta eleven och när vi vågar ställa krav med rätt stöd bredvid, tror på utveckling och låter elever få pröva sina vingar, då växer människor.

Vi behöver en anpassad skolform som inte bara kompenserar för svårigheter utan bygger framtidstro, handlingskraft och tillit till den egna förmågan; en skolform som förbereder elever för att vara delaktiga samhällsmedborgare. För samhället behöver människor som vågar delta, fatta beslut, hantera förändringar och tro att deras röst och kapacitet spelar roll.

I Värnamo såg jag unga människor göra långt mer än att tävla. Jag såg individer förvånas över sin egen förmåga, hantera både vinst och förlust och växa genom erfarenheten av att ha vågat pröva.

Det är där skolans uppdrag blir som störst.

LÄS ÄVEN

Multimodalt skolbibliotek – vilket lyft!

Anpassad skola: Emma & Olle jobbar kämpar för förändring

Anpassad skola: Metodik som utvecklar skrivandet

Anpassad skola: Tydliggörande pedagogik lyfter klassrummet

Anpassad skola: Mer kunskap – men inte mindre omsorg

Anpassad skola: Lära för vuxenlivet

Ny anpassad skola – då anpassar sig läraren