”Vill Niclas Fohlin bevara status quo?”

LÄS MER Kulturkriget om skolan är inte vårt krig

I en krönika i Specialpedagogik anklagar Niclas Fohlin bland andra mig för att importera ett amerikanskt kulturkrig i skoldebatten. Han syftar på en text jag skrivit med rubriken ”Kan Skolverket styra oss mot kunskaps- och människovänliga läroplaner?” I den beskriver jag varför det är svårt att sortera ut också motbevisade pedagogiska metoder ur skolors styrdokument. Jag beskriver hur pseudovetenskap, kommersiella intressen och akademisk prestige blir till ideologi eller grupptänk som skyddar också det som vederlagts, vilket riskerar att korrumpera skolväsendets kunskapsuppdrag och elevers självkänsla.

För att visa på fenomenets svåråtkomlighet beskriver jag hur lokala skolpolitiker i vissa amerikanska stater har behövt förbjuda ”treledsmetoden för läsinlärning”! Treledsmetoden återfinns inom samma pedagogiska familj som balanserad läsundervisning och helordsmetoden men jag har aldrig skrivit, som Fohlin påstår, att den anglosaxiska sfärens läskrig finns här.

Försvarar Fohlin icke fungerande läsinlärningspraktik i den engelskspråkiga världen? Han talar inte ur skägget.

Nej, jag använder det som klargörande exempel för att sedan gå vidare till vad som har skett i Sverige sedan Utbildningsdepartementet gav Skolverket i uppdrag ta fram underlag till nya läroplaner. Här hämtar jag mina exempel från Vi Lärares granskning av hur tillbakavisade metoder trots allt har smugit sig in i de framtagna underlagen; hur lärstilar och viss digitalisering metamorferas för att kunna säljas in på nytt trots att de, liksom treledsmetoden, inte har något att göra i några läroplaner och jag diskuterar hur det kan bero på att aktörer på skolans inre marknad, som EdTech-bolag eller försäljare av fortbildning, vill kunna sälja in samma upplägg.

Av någon anledning gör Fohlin stor affär av att engelska är annorlunda att lära för engelska barn än vad svenska är för svenska barn. Ja? Svenskan är enklare att ljuda fram eftersom kopplingen mellan bokstäver och ljud är mer förutsägbar. Men när Fohlin jämför engelskans ”colonel” med svenskans ”mor ror” blir det löjligt. Så ser inte skillnaden ut generellt – svenska språket har komplexitet i andra fonetiska dimensioner; våra vokalljud uttalas också på olika vis och svenskans prosodi eller tonaccent är minsann inte alltid självklar utifrån ordets stavning.

Försvarar Fohlin icke fungerande läsinlärningspraktik i den engelskspråkiga världen? Han talar inte ur skägget.

Fohlin påstår att striden om three-cueing (treledsmetoden) är het i USA, men inte här, på grund av språkens fonetiska skillnader. Men striden är över, metoden dödförklarad och hade varit begravd om inte ideologer hade zombifierat den.

Vidare påstår Fohlin att engelsktalande lärare alltid har behövt kombinera ljudning med så kallade ”sightwords” eftersom engelskan är svårare att ljuda fram för nybörjare. Men det är så förespråkare för helordsmetoden resonerar; man spänner vagnen framför hästen och prioriterar att känna igen ord i stället för att avkoda dem. Ett sightword borde ”bara” vara ett ord du lärt dig – ett som blivit automatiserat för att du avkodat det och därför vet hur det ser ut. För en vuxen som jag är i princip alla svenska ord sightwords – jag ljudar varken ”och” eller ”realisationsvinstbeskattning”. Ett av treledsmetodens misstag var just detta: att försöka hoppa över avkodningen och gå direkt på igenkänning, alltså det som kännetecknar en van läsare. I stället för att lära engelsktalande barn att ljuda till exempel ”the” fick de memorera ordets utseende – något som visade sig vara ogynnsamt för läsinlärningen.

Ljudningsmetoden har gudskelov haft en stark ställning i Sverige, men när Fohlin skriver att dess självklarhet aldrig har varit kontroversiell hos oss stämmer det inte helt. Också här saluförs ”balanserad läsinlärning”. När läraren Sara Bruun gjorde en ovetenskaplig enkät bland ett hundratal lärare berättade de att de sällan fått lära sig hur man undervisar i ljudningsmetoden på lärarutbildningen utan i stället uppmanats att variera metoder och hitta det som passar i situationen. Det ligger i linje med den kritik Riksrevisionen riktat mot Skolverket – att man inte förmår sovra bort pseudovetenskapliga trender.

Fohlin och jag har olika syn på läsinlärning! I beskrivningen till hans bok om hur läsningen bör utformas i skolan står: ”Skolans uppdrag kring läsning är så mycket större än att lära elever att avkoda ord; det handlar om att forma dem till läsare för livet – att väcka engagemang, skapa meningsfulla läsupplevelser och bygga en stark läsidentitet.” Jag tycker inte att skolan har mandat att uppsåtligen forma barn alls. Skolan bör intressera sig för hur den undervisar snarare än hur eleverna ska bli; skolväsendets plikt är att lära unga att läsa väl, tillgängliggöra böcker och undervisa i ett genomtänkt curriculum. Samhället ska ge barn frihet och i bästa fall möjligheter – sedan är det barnets rätt att forma sig själv även om vi människor förstås gör det i förhållande till vår omgivning.  

Fohlin raljerar över att jag och andra skapar en felaktig berättelse ”om en svensk skola i kris” utifrån amerikanska premisser. Han förlöjligar vår kritik och menar att vi svepande påstår att Skolverket styrs av ideologi och att lärarutbildningen är pseudovetenskap; detta gör vi för att polarisera – för polariseringens skull, eftersom vi är ytliga, vill skapa affekt och få uppmärksamhet.

Skolan är en plats som måste navigeras varje dag men jag tror att det har betydelse hur styrdokument formuleras. Min kritik är specifik.

Själv förutsätter jag att Fohlin skriver som han gör för att han tycker så. Att skolpersonal, akademiker och journalister debatterar är normalt. Ett skolväsende kan inte vara perfekt, det inbegriper för många människor och relationer och att genomföra undervisning är komplicerat. Skolan är en plats som måste navigeras varje dag men jag tror att det har betydelse hur styrdokument formuleras. Min kritik är specifik, den handlar om att det på Skolverket ska finnas kompetens för att känna igen det som vederlagts när det dyker upp i ny förpackning och det första tipset jag fick, om att arbetet med de nya läroplanerna riskerade att haverera, kom från någon inne på Skolverket.

Poddserien ”Sold a story” är ett gediget journalistiskt arbete om läskrigen i den anglosaxiska världen. Hur kunde läsinlärningen vara undermålig i årtionden när man såg att skolelever lärde sig sämre än med ljudningsmetoden? För att det skapades en kult och en tystnadskultur kring balanserad läsinlärning – därför kunde det fortsätta och därför tar jag upp den. Sektstämning bildas paradoxalt nog enbart kring det som inte fungerar; gurus och brister har enklare att tränga in också bland samhällets institutioner sedan välfärden har blivit fragmentiserad och marknadiserad.

I sin text gör Fohlin det han anklagar andra för – han importerar amerikanska förhållanden och påstår att de gäller här. Han citerar fysiologen Örjan Ekblom, som 2006 ska ha sagt angående barnfetma i Sverige: ”Vi följer exakt samma kurva som USA, men förskjuten tio år”. Vilket, menar Fohlin, visade sig vara sant. Men det är fel. Då skulle svensk barnfetma 2016 ligga på samma nivå som i USA 2006, men så blev det inte; situationen är annorlunda här och obesitas har aldrig drabbat en procentuellt så stor andel av svenska barn som amerikanska.

De som läser min text märker att Fohlins påståenden om att jag bedriver amerikanskt kulturkrig inte är en hederlig återgivning av mina resonemang, men jag är tacksam för att jag gavs detta tillfälle att förklara mig mer noggrant. Men vilket är Fohlins endgame? Vad vill han med sitt panglosseri, sina anekdoter och sina misstänkliggöranden? Handlar det om att försvara status quo? Fohlin menar att andra polariserar debatten och att de inom skolans värld ska sluta bråka och i stället anstränga sig och efterlysa mer resurser. Så tycker inte jag. Jag tycker att det spelar roll hur något sköts och att somligt är dåligt och annat är bra. Jag tycker att det spelar roll att skolan drivs på ett vederhäftigt vis och vad pengarna går till.

LÄS ÄVEN

Multimodalt skolbibliotek – vilket lyft!

Nya forskningsrön om tidiga insatser

”Stödreformen är ett luftslott – elever slås ut”