Slutreplik: ”Svensk skola behöver svensk debatt”

LÄS MER ”Vill Niclas Fohlin bevara status quo?”

Jag skrev en krönika om hur svensk skoldebatt alltmer formas av amerikanska konfliktlinjer.Som ett exempel tog jag bland annat en Substack-text av Jenny Maria Nilsson, som nu i en replik till mig undrar om jag vill ”bevara status quo”. Nej. Svensk skola har stora och verkliga problem. Men de blir inte lättare att lösa genom att importera kulturkrig från USA.

Nilsson skriver att hon aldrig hävdat att det anglosaxiska läskriget finns i Sverige. Men hennes text går från amerikanska och brittiska exempel till slutsatsen att ”en konflikt mellan det pedagogisk-akademiska området och politiken har vuxit fram och just nu ställs det på sin spets här i Sverige”. Det var just den förflyttningen min krönika invände mot.

Hon räknar alltså vetenskaplig kritik mot den nya läroplanen som politisering, men Liberalernas ingrepp i den som opolitiska. Det är något rent amerikanskt över den asymmetrin.

Och när resonemanget väl överförts till Sverige blir det riktigt märkligt. Nilsson skriver: ”När Liberalerna på Utbildningsdepartementet försöker göra läroplanerna mer sakliga motarbetas de av personer på Skolverket och inom akademin.” Hon räknar alltså vetenskaplig kritik mot den nya läroplanen som politisering, men Liberalernas ingrepp i den som opolitiska. Det är något rent amerikanskt över den asymmetrin.

Vidare invänder Nilsson också mot mitt språkargument och menar att jämförelsen mellan engelskans colonel och svenskans mor ror blir löjlig. Att svenskan har en egen komplexitet bestrider jag inte. Men det är inte det min krönika handlar om. Relationen mellan språkljud och bokstav är mer systematisk i svenskan än i engelskan. Det är vad läsforskningen kallar ortografisk genomskinlighet, och svenskan och engelskan ligger långt ifrån varandra på den skalan. Just därför kan det amerikanska läskriget inte översättas till svensk skola.

Nilsson skriver vidare att "ett sightword borde bara vara ett ord du lärt dig, ett som blivit automatiserat för att du avkodat det". Här blandas två olika saker ihop. Inom engelskspråkig läsdidaktik är sight words en pedagogisk kategori. Listor av högfrekventa, ofta oregelbundna ord som undervisas explicit vid sidan av systematisk ljudning. Det är alltså inte helordsläsning eller gissning, utan ett komplement till ljudningen för ord där grafem-fonem-regler inte räcker. Dolch-listan från 1936 är det mest kända exemplet och används fortfarande i klassrum över hela den engelskspråkiga världen. Det är något annat än den automatiserade ordigenkänning som varje skicklig läsare gör hela tiden. Det förra är en metod i undervisningen. Det senare är ett resultat av läsning.

Det är där arbetet ligger. I klassrummen, tillsammans med lärarna, för eleverna vi möter varje dag. Inte i skyttegravar som andra har grävt åt oss.

Nilsson tillskriver mig uppfattningen att den som arbetar i skolan ska sluta bråka och bara efterlysa mer resurser. Det är inte vad jag skrev. Min krönika argumenterar mot en specifik retorisk form där amerikanska konfliktlinjer importeras färdigförpackade. Den argumenterar inte mot kritik av svensk skola. I över tjugo år har jag arbetat med tidig läsinlärning, först som lärare och sedan som speciallärare. Jag har hjälpt hundratals elever att knäcka läskoden och arbetar idag med att se till att varenda unge går ut årskurs 1 som läsare. Min bok Läs – Nycklar till en god läsundervisning bygger på både phonics och arbetet med att kultivera elevers läsintresse. Det är ingen motsättning. God läsundervisning kräver båda.

Till sist vill jag återvända till vad krönikan handlade om. Inte att svensk skola är oproblematisk, utan att den retoriska formen påverkas när vi importerar färdiga konflikter från andra länder. Exemplen jag använde var Nilssons text och debattartikeln i Göteborgs-Posten av Linderoth, Winerö och Håkansson. Den senare behandlas inte av Nilsson, ej heller frågan om informationssmitta, Brandolinis lag eller politikens förhållande till forskning. Men det är där diskussionen behöver föras vidare.

Svensk skola har verkliga problem att lösa. Kompetensbrist. Bristande likvärdighet mellan huvudmän. Svag uppföljning av tidig läsinlärning. Ojämn kvalitet i stödet till de elever som behöver det mest. Det är där arbetet ligger. I klassrummen, tillsammans med lärarna, för eleverna vi möter varje dag.

Inte i skyttegravar som andra har grävt åt oss.

LÄS ÄVEN

Skolpolitiken vill inte höra skolans verkliga berättelser

”Det är de svagaste barnen regeringen vill visa ut från klassrummen”

Npf med samsjuklighet – hela verktygslådan