Denice Sverla: ”Halleluja, Lotta Edholm!”

”Precis som inom föreningslivet blir den anpassade skolformen ofta beroende av eldsjälar, det är beundransvärt men det är också ett systemfel”, skriver specialläraren Denice Sverla.

LÄS MER Anpassad skola är skolan för livet

Halleluja, utbrast jag när Vi Lärare ringde mig om att Lotta Edholm har gjort ett uttalande om den anpassade gymnasieskolan. Inte för att jag är religiös, men när Sveriges gymnasieminister nämner den anpassade gymnasieskolan och dess elever i ett offentligt sammanhang är det ett mirakel!

Lotta Edholm säger till Vi Lärare: ”De här eleverna har samma rätt till framtidstro som andra har när de går ut gymnasiet, att känna att det finns en fortsättning. De har precis samma rätt till kunskap och utbildning och en skola med hög kvalitet som alla andra elever. Men det ställer högre krav på huvudmännen att det blir så.”

Lotta, eftersom du nu har lyft den anpassade skolan på den nationella dagordningen vill jag ge dig en inblick i verkligheten.

Äntligen hör vi på nationell nivå att det talas om framtidstro för elever som alltför ofta behandlas som om deras framtid vore mindre viktig än andras. Äntligen nämns rätten till kunskap, kvalitet och utveckling även för de elever som går i den anpassade skolan.

Det känns nästan revolutionerande. Och Lotta, eftersom du nu har lyft den anpassade skolan på den nationella dagordningen vill jag ge dig en inblick i verkligheten.

Den anpassade skolan är beroende av de starkaste och mest envisa skolledarna. De som står stadigt när det blåser. De som gång på gång måste räcka upp handen och påminna om att det faktiskt finns fler skolformer än de som alltid får mest utrymme i alla skolbeslut, budgeten och utvecklingsarbetet.

Jag tänker på dem som sitter i ledningsgruppsmöten där timme efter timme ägnas åt frågor som rör majoriteten av eleverna. Där det diskuteras kring utveckling, visioner och vägen framåt. Och någonstans mot slutet av mötet, kommer det som rör den anpassade skolan upp, eventuellt, om tiden räcker.

Jag tänker på diskussionerna om lärplattformar där utgångspunkten är vad som fungerar för den normativa skolan, medan den anpassade skolformen förväntas anpassa sig efter det som redan beslutats. På arbetsplatsträffarna där en liten del handlar om gemensamma frågor och resten kretsar kring verksamheter som är större, synligare och har fler röster i rummet. Det här är bara några exempel och den som vill tro att de är undantag kan med fördel fråga vem som helst som arbetar i den anpassade skolformen, för då kommer listan snabbt att fyllas på med fler situationer, där verksamheten får kliva in efteråt och sedan rätta sig efter beslut som redan är fattade och göra sitt bästa med det som råkade bli kvar.

Det är precis här de här skolledarna kommer in. De som vågar vara obekväma och avbryta för att fråga:

Hur blir det för våra elever?

Hur fungerar det här i den anpassade skolan?

För om ingen ställer de frågorna är risken stor att ingen annan gör det heller.

Precis som inom föreningslivet blir den anpassade skolformen ofta beroende av eldsjälar. Människor med vilja av stål och ett engagemang som sträcker sig långt utanför arbetsbeskrivningen. Människor som driver, påminner, argumenterar och vägrar låta verksamheten försvinna ut i glömskan.

Det är beundransvärt, och det finns många sådana skolledare. Men det är också ett systemfel. För elevernas rätt till en likvärdig utbildning ska inte vara beroende av om de råkar ha en rektor som orkar ta striden, en lärare som samtidigt måste vara läromedelsförfattare, metodutvecklare och didaktisk innovatör eller en elevassistent som springer mellan elever och situationer för att vardagen över huvud taget ska fungera.

Likvärdighet kan inte byggas på turen att möta rätt människor.

Men jag är glad, Lotta, över att du nämner den anpassade gymnasieskolan. Vi behöver prata om att anställningsbarhet byggs både genom att se över vilka yrkesutbildningar vi erbjuder. Men vi behöver också prata om att granska vilken chans vi ger våra elever redan från deras första dag i anpassad skolform.

Därför räcker inte min tacksamhet över att skolformen nämns. Det vore skönt om den anpassade skolan någon gång slapp komma in från sidan, som ett ”ja just det, den också” och i stället räknades med från början.

Lotta Edholm, dina ord är välkomna, men samtidigt en påminnelse om hur lång väg som återstår. Se nu åtminstone till att det börjar hända någonting.

LÄS ÄVEN

Anpassad skola: Emma & Olle jobbar kämpar för förändring

Anpassad skola: Metodik som utvecklar skrivandet

Anpassad skola: Mer kunskap – men inte mindre omsorg

Anpassad skola: Tydliggörande pedagogik lyfter klassrummet

Anpassad skola: Lära för vuxenlivet

Ny anpassad skola – då anpassar sig läraren

Anses eleverna i anpassad skola obildbara?

”Regeringen tar inte anpassad skola på allvar”