Några veckor in på termin kommer Pisa-rapporten. Återigen är läsraset ett faktum. Vi är många som kämpar för att få barn att lära sig att läsa så att de också ska kunna fortsätta att läsa. Det är ett bakslag. Jag har mina funderingar.

Under alla mina lärarår har jag följt upp mina elevers läsning. Jag har noga dokumenterat hur elever, var och en av dem, läser i alla skolans ämnen. Jag dokumenterar noggrant också de som läser gärna och mycket. På senare år har jag upptäckt att eleverna läser på ett sätt jag aldrig tidigare noterat. De förkortar orden. De läser inte ut ändelsemorfemen. När de läser på det viset blir ordet ”katternas” inte längre ett ord som förklarar x antal katter och inte heller att dessa katter har något som tillhör dem. De läser helt enkelt ”katt”. På frågan varför de läser så svarar de att det går fortare då.

”Man vet ju att det handlar om katt någonting.”

”Hisnade vid upptäckten”

Den här läsningen hittade jag hos elever i årskurs fem, sex och sju och åtta. Om jag inte hade lyssnat till deras läsning hade jag kanske inte upptäckt att eleverna systematiskt läste på detta vis. Jag hisnade vid upptäckten. För att mota Olle i grind bestämde jag mig för att varje dag komma med en lista dagsaktuella, långa 30 ord. Eleverna blev först rädda för listan eftersom de trodde att de måste förstå orden men mitt syfte var helt enkelt att de dagligen skulle få läsa hela ord för att få med vartenda ljud, vartenda morfem. Helt enkelt öva upp sin förmåga att läsa något helt.

Eleverna lever i det snabba språket, emojin ersätter känslorna, förkortningarna som saknar vokaler men som snabbt går att begripa om man förstår sig på dem. Fomo för att snabbt hänga med. Texter de skriver saknar stora bokstäver och skiljetecken. Det är den snabba tidens språk. Samtidigt som utrymmet för missförstånd är gigantiskt. När samma elever sedan får frågor på en text de har läst får de svårt att förklara vad katt, vilken katt och vad det är katt saknar för något eller vad dessa katter har. Är det ens flera katter? Va?

”Högläsningen är en generös modell”

Jag har bromsat in ordentligt. Nu läser jag långa kapitel ur högläsningsboken för att visa eleverna att det tar flera sidor innan boken öppnar sin härlighet. Jag vill träna deras förmåga att vänta, lyssna in och förstå att en bok på 100 sidor inte berättar allt på första sidan. Jag kommer visa dem vad det är att orka läsa. Jag förordar högläsning där vi inte avbryter författaren. Jag ordinerar långa ord som högljutt ska uttalas i klassrummen. Vi måste gå till botten, till läsningens början där högläsningen är en generös modell för att upptäcka vad böcker har att ge. Och de där ljuden som bygger upp vår förmåga att läsa för att sedan få veta att några bokstäver i ordets slut kan förändra precis allt.

LÄS ÄVEN

Körling: Svenska lärare borde känna samma stolthet som finska

Körling: Snart kan min gamla elev vara min läkare

Körling: Dagen jag litade som mest på min profession

Körling: Undervisning handlar om mer än att bara träna