Det är så extremt effektivt att affektsmitta eleverna med nyfikenhet. 

Vi hade stationer idag där vi övade på att slå, kasta och fånga ute i regnet. Det här har en direkt koppling till den pågående diskussionen om brännbollens vara eller icke vara i skolan. Eleverna har sett på Lilla aktuellt under SO:n och har tagit med sig ett intresse för frågan till idrotten där de frågar mig om brännboll verkligen kommer att tas bort. Den nyfikenheten har jag valt att ta vara på. Därför övar vi nu på de egenskaper som krävs för att kunna delta i brännboll och göra det till en bra aktivitet. Det innebär slagträning och träning i kasta/fånga. I slutet av min lektion berättar jag om något väldigt spännande jag köpt in.

Det är en ”secret rare”, säger jag. Dessa är inte lätta att få tag på. Jag hade inte tänkt köpa in dem men vi fick med dem i vår beställning. De hamnade fel! Om man vill se dessa kan man hjälpa mig att plocka undan materialet i parken så går vi ned och kollar. Halva klassen ville se.

Eleverna tystnar och kryper närmare

Utanför materialförrådet ställer de upp sig förväntansfullt. Jag säger så där överdrivet engagerat, som en museiguide som talar om en 24 karats jättediamant: ”Nu kommer man bara att få se, inte röra. Alla kommer få se men ni måste vara försiktiga, och ställa er på led här utanför. Är ni beredda?” Eleverna tystnar, blir försiktiga. Kryper närmre.

Sedan visar jag det mest triviala i hela världen. Den här:

Det går ett ”wow” genom korridoren medan de sträcker sig långa för att få se vad jag håller upp. Det viskas och tasslas och pekas. ”Den här ska vi pröva nästa gång det är bättre väder ute. Vi måste vara försiktiga med den då den är sällsynt. Okej, ni får testa att känna. Och samma wow-sensation uppstår igen.”

Under lektionen har vi redan övat på att kasta och fånga. Vi har också övat med liknande sådana här missiler. Inte lika premium, och de var gula. Men från en vuxens perspektiv hade det varit exakt samma.

Varför gör jag inte alltid så här?

Och det är här jag tycker mig upptäcka det häftiga med hur mitt kroppsspråk, tonläge och känslor smittar av sig på mina elever. Trots att jag vet om detta slår det mig varje gång hur effektivt det är och vilken skådespelare jag som lärare tvingas att vara för att skapa engagemang men också ordning för mina elever under lektionerna. Vilken potential det finns ändå för att väcka ett intresse. Och jag reflekterar då över varför jag inte alltid gör såhär, vad hindrar mig egentligen? 

Som vanligt landar jag i förutsättningar. Visst, det finns olika fallenheter hos lärare när det kommer till hur man väljer att undervisa och sprida nyfikenhet och engagemang och den adhd-hjärna jag har blivit välsignad med passar sig ypperligt bra för sådana här interaktioner. Men jag är helt övertygad om att det också handlar om vilka förutsättningar jag ges för att kunna förmedla detta engagemang och nyfikenhet till mina elever. Det handlar om min tid och ork. Och för den delen, pengar för att köpa in material som kan ge den där wow-känslan.

Det måste inte vara mycket, men det måste finnas där. Och det måste få kosta. Barn måste få kosta. Min tid och undervisning måste få kosta. Jag måste ges en arbetssituation som gör att jag har tillräckligt med energi för att ge mina elever små stunder av glädje under deras skoldag. Så ser det dessvärre inte alltid ut. Vi praktisk-estetiska lärare är lektionsmaskiner med scheman där det pumpas in korta undervisningspass á 1 200 minuter per vecka. Så då orkar jag inte ge eleverna det här så ofta, och hur kan det då förväntas att mina elever ska orka engagera sig motiverat? 

Därför drömmer jag mig bort och tänker på hur det hade varit om min tid med eleverna hade värderats högre. Vilka möjligheter det hade skapat. Och så många fler lyckliga elever vi hade fått i skolan.

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.

LÄS ÄVEN

Skytte: Brännboll är inte på väg bort från svensk skola

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: I början var jag rädd för mina elever