Debatt: ”Snällheten blir ett hinder för att utveckla förskolan”
Många som arbetar i förskolan som är rädda för kollegial kommunikation, skriver Sandra Lundgren.
Debatt Det finns risk att det bildas tystnadskulturer i verksamheter, som bidrar till att utveckling hämmas. Saker sopas under mattan, problem adresseras inte, och värst av allt, barns rätt till en kvalitativ förskola med medvetna och reflekterande vuxna uteblir, skriver Sandra Lundgren, förskollärare och föreläsare.
”Man måste säga saker på ett snällt sätt.” Det är en kommentar som återkommer ofta när jag är ute på förskolor och pratar om kollegial kommunikation. Det är viktigt att vara snäll, att ta hänsyn till mottagaren och se till att budskapet landar mjukt. Gärna inlindat i bubbelplast, tidningspapper, silkespapper, inslaget i glatt paketpapper med fint krullat paketsnöre. Då blir mottagaren glad. Alla är nöjda, eller?
Kommunikation är en central byggsten i relationellt arbete. Ändå är det många som arbetar i förskolan som är anmärkningsvärt rädda för just detta, kommunikation. Framför allt den kollegiala kommunikationen. Hur det vi säger ska uppfattas, tolkas, landa, samt vilka respons som kommer komma flygande tillbaka. Denna rädsla kan i värsta fall skapa stora psykologiska arbetsmiljöproblem.
”Problemen sopas under mattan”
Det finns risk att det bildas tystnadskulturer i verksamheter, som bidrar till att verksamhetsutveckling hämmas. Ingen feedback går ut, och ingen feedback kommer in. Saker sopas under mattan, problem adresseras inte, och värst av allt, barns rätt till en kvalitativ förskola med medvetna och reflekterande vuxna uteblir.
Jag hävdar att vi i stället för att enbart fokusera på att säga saker på ett ”snällt sätt” behöver börja lägga fokus på att säga saker på ett ”professionellt sätt”. Vad är då skillnaden?
Om vi kan ta på oss den professionella kostymen och sätta kärnuppdraget, barnens rätt till en kvalitativ förskola (med allt vad det innebär), samt barnkonventionens vägledande artikel 3, där barns bästa alltid ska tas i beaktning. Då blir det plötsligt tydligare att du som avsändare har en skyldighet att lyfta saker med dina kollegor på ett tydligt, konkret och uppdragsfokuserat sätt, med barnens bästa i fokus.
”Lägg undan prestigen”
Och din kollega har en skyldighet att lyssna på feedbacken med den professionella kostymen på. Att aktivt lyssna och tolka utifrån uppdraget, med barnens bästa i första rummet. Inte utifrån personlig prestige, bristande självkänsla eller behov av bekräftelse.
För vem ska vi vara snälla mot? Vuxna kollegor som bör ses som kompetenta att ta hand om sina egna känsloreaktioner, eller barnen som får leva sin barndom i en förskola där tystnadskulturen och dålig stämning mellan kollegor är en del av deras barndom?
”Vem är vi snälla mot?”
För vem är vi snälla mot? När vi i vår kommunikation har som högsta ambition att själva framstå som snälla finns det en risk att vi börjar förställa, förminska och till viss grad manipulera feedbacken så att vi själva kan styra responsen från våra kollegor. Så att den blir härlig och icke obekväm.
Förstå mig rätt, snällhet är en superkraft, men alla superkrafter har en skuggsida. Och förskolans snällhet behöver belysas i sin helhet. Vi behöver syna vad normen om snällhet faktiskt skapar för verksamheter. Jag hävdar att snällhet i kombination med ett professionellt förhållningsätt är en megasuperkaft och det finaste paketet du kan ge dina kollegor.
Sandra Lundgren, förskollärare, föreläsare och projektledare.
LÄS OCKSÅ:
Dilemmat: Hur hanterar jag kollegornas tråkiga attityd?
Varför förväntar vi oss att barnen ska vara snälla mot varandra, när vi inte är det?
”Du kan själv” – en helig ko i förskolan
Podcast: “Jag har världens sämsta självförtroende”
Lyssna på Förskolan:
