LÄS MER Den stora poängen med att vara syv på komvux

När jag gick i nian i början av 1990-talet var jag oerhört skoltrött. Mitt största och enda intresse var att sjunga, så jag ville bli artist. Men samtidigt var jag blyg och osäker och ville ha ett jobb och en trygg framtid. Jag var inställd på att kunna börja jobba direkt efter nian, men precis när jag skulle sluta skolan förvann alla så kallade enkla jobb och ungdomsarbetslösheten steg dramatiskt.

Jag minns att när vi började nian sa vår studie- och yrkesvägledare att hon skulle kalla alla elever till individuella samtal. Som ambivalent och skoltrött tonåring som inte kunde hitta mål och ta beslut väntade jag snällt på att bli kallad till mötet. Jag trodde att det skulle hjälpa mig vidare. Samtalet kom aldrig. Tiden gick och jag fick aldrig någon kallelse till något möte med syv.

Vilka alternativ finns? Vad är jag villig att offra eller nedprioritera för att få igenom det som betyder mest för mig? Hur får jag fram relevant information? Det ska komma naturligt.

Kontentan blev att jag gjorde som så många andra och valde brett för att skjuta beslut på framtiden. Det blev ett förstahandsval till samhällsvetenskaplig linje och som val två tvåårig social. Ni kanske känner igen kombon? Jag kom in på det senare.

Ungdomsarbetslösheten och Sveriges ekonomi dök rejält och när jag tog studenten skulle alla linjer bli treåriga program. Drömmen om artistkarriär fanns fortfarande, men naiv som jag var så hoppades jag på att ”bli upptäckt”. Så jag pluggade vidare och bidade min tid.

Under årens lopp har det blivit en massa olika studier och arbeten. Inte förrän jag fått mina två barn tog jag tag i livet – nu var det trygghet som gällde och jag träffade min mammas syv-kollega.

Jag har många gånger hört att om man själv inte vet vad man ska bli så får man vägleda andra. Det stämmer så väl. Det är lättare att hjälpa andra än sig själv.

Vad jag vill säga är att jag vet hur det är att vara skoltrött och bara vilja jobba.

Jag vet hur det är att söka jobb och veta att man kan lära sig snabbt, men aldrig få en chans.

Jag vet hur det är som fullt kapabel ung tjej att inte få en chans på arbetsmarknaden.

Jag vet hur det är att inte få den hjälp man behöver av en syv för att kunna ta välgrundade beslut.

Jag vet hur överväldigande det är med för många val att ta ställning till på en gång.

Jag vet hur mycket motivation, inspiration och struktur spelar roll i val om framtiden.

Jag vet hur stora drömmar kan fortsätta att vara just drömmar när vuxenlivets krav sätter upp hinder för en fungerande vardag.

Så vad skiljer dåtidens situation från dagens för en helt vanlig tonåring? I dag har vi alla betydligt många fler val att göra inom många olika områden: skolval, yrkesval, pensionsspar, försäkringar, bredband, telefoni, elbolag… listan tar aldrig slut. Jag är helt övertygad om att om skolan hade lagt mer tid och resurser på valkompetens, hur man sätter mål och vågar ta beslut, och detta under hela skolgången, som en del av undervisningen och skolvardagen, så hade själva valsituationen blivit både avdramatiserad och lättare att hantera. Många är ju som jag var och ser inte vad som finns bortom alla möjligheter.

Om vi genom skolan fått med oss en bred valkompetens hade det även gynnat demokratin, i tider av rksdagsval. Vilka alternativ finns? Vad är jag intresserad av? Vad är jag villig att offra eller nedprioritera för att få igenom det som betyder mest för mig? Hur får jag fram relevant information? Det ska komma naturligt.

Inför det svenska valet 2026 har jag hört många som sagt att det varit ovanligt svårt att välja, och det verkar också som om många har bytt parti just i år. Jag tror att en större, naturligt skolad valkompetens hade gett en stabilare demokrati.

LÄS ÄVEN

Ida Lindell: ”Även vägledaren tvekar i vägskälet”

Hur förhåller sig en syv objektiv i dagens åsiktsvärld?

Vägledaren: ”Ni är ju inte redo, Skolverket!”