Debatt: Skrivundervisningen i skolan har en blind fläck
Emma Davidian (till höger) är svensklärare på högstadiet.
Debatt Vi lär elever att skriva utvecklade resonemang. Vi erbjuder skrivmallar, sambandsordslistor och exempeltexter. Vi visar hur en välskriven text kan se ut, men hur ofta undersöker vi om eleven faktiskt förstår varför texten fungerar? undrar svenskläraren Emma Davidian.
En elev kan använda ordet däremot utan att förstå vilken motsättning som behöver synliggöras. En annan kan följa en modell för argumenterande text utan att själv kunna avgöra hur argumentationen ska byggas upp. Resultatet kan motsvara våra förväntningar, samtidigt som elevens förståelse för de egna språkliga valen förblir oklar. Det är en blind fläck i skrivundervisningen.
Samtidigt möter vi elever som med självklarhet och precision uttrycker sig i sitt vardagsspråk. De berättar, argumenterar och nyanserar sina tankar. Deras sociolekt kan vara en språklig tillgång som bär både identitet, gemenskap och uttryckskraft, men samma elev kan få svårt att utveckla ett resonemang i historia eller formulera ett orsakssamband i biologi. Det betyder inte att elevens språk är bristfälligt. Det betyder att olika sammanhang kräver olika språkliga resurser.
Måste hålla två tankar i huvudet samtidigt
Här behöver skolan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Elevernas befintliga språk ska inte betraktas som något som behöver korrigeras bort, men att bekräfta deras språkliga identitet får heller aldrig innebära att vi avstår från att undervisa om skolans ämnesspråk. Att värna elevers språk är inte detsamma som att lämna dem där de redan är.
Därför behöver undervisningen förena kunskap om hur texter byggs upp med förståelse för de språkliga beslut som formar dem. Vad händer med betydelsen när eleven skriver trots att i stället för eftersom? Hur förändras ett resonemang när ett påstående får en förklaring? När behöver ett vardagligt uttryck preciseras och när är det faktiskt det mest träffsäkra?
Jag vill använda begreppet skrivrådighet för att beskriva elevens möjlighet att förstå, påverka och utveckla sitt skrivande genom medvetna språkliga val. Det är ingen nyupptäckt förmåga. Skrivdidaktisk forskning, bland annat Debra Myhills arbete, har länge uppmärksammat hur förståelsen för språkliga val kan stärka skribentens handlingsutrymme.
En välskriven text berättar inte hela historien
Med skrivrådighet vill jag sätta ord på vad detta kan innebära i undervisningens vardag. Skrivmallar och stödstrukturer är inte problemet. Problemet uppstår när vi förväxlar förmågan att använda dem med förmågan att förstå och självständigt välja språkliga lösningar.
Det är också en likvärdighetsfråga. Elever har olika erfarenheter av det språk som används för att uttrycka kunskap i skolan. Om vi lämnar åt dem själva att upptäcka hur man nyanserar påståenden, förklarar samband och bygger analyser riskerar vi att förstärka skillnader som undervisningen borde minska.
En välskriven text är ett viktigt resultat, men den berättar inte hela historien om elevens skrivutveckling. Vi behöver också fråga oss vem som fattade de språkliga besluten. Skolans uppgift är inte att ersätta elevernas språk med ett annat. Den är att ge dem makten att förstå, behärska och välja mellan fler.
Emma Davidian, svensklärare på högstadiet
LÄS ÄVEN
Debatt: ”Läs mer” är ingen undervisningsmetod
Debatt: Skolans läskris kan inte lösas med en stoppklocka
