Efter Pisa-raset: Så hamnar läsningen i centrum igen

”Sörj inte – organisera.” Orden tillskrivs Joe Hill (1879–1915), fackföreningskämpen och musikern från Gävle som blev en stor, men tragisk, hjälte för arbetarrörelsen i USA och en inspiration för bland andra Bob Dylan och Joan Baez. Idag kan Hills bevingade ord vändas mot den djupa läskrisen, där den senaste Pisa-mätningen visar att nästan en tredjedel av dagens 15-åringar har en kritiskt låg läsförmåga. Så hur organiserar vi för en starkare läskultur och läsförmåga i skolan och samhället? Läsförmågan är ju självaste nyckelfaktorn inom utbildning, på arbetsmarknaden och i det demokratiska samtalet.

Själv ser jag gärna att varje skoldag innehåller en eller flera lässtunder, organiserade på lämpligt sätt utifrån de lokala resurserna. Läsningen ska stå i centrum och angå alla i skolan.

Tydliga och trovärdiga signaler

Även inom landets lärarkollegier borde läsecirklar och läsaktiviteter underlättas och uppmuntras mer, så att läsningen lever gemensamt, synligt och kontinuerligt, så att tydliga och trovärdiga signaler sänds till alla. Naturligtvis samspelar detta med elevernas läsaktiviteter; allt enligt principen att läsningen ska synas och märkas mer. För vilken vuxen – förälder eller inte – har inte märkt att handlingar väger tyngre än ord för barn och unga? Leva som man lär, alltså.

Även den högre utbildningen behöver omfamna läsningen och bildningen på ett tydligare sätt. Under mina 20 år inom lärarutbildningen såg jag sällan initiativ som syftade till att man läste så mycket annat än kurslitteratur, vanligen innehåll med ett förutsägbart urval av teoretiker och teorier plus en samling forskningsartiklar mättade av akademisk modejargong. Läslusten och läsnödvändigheten lyste med sin frånvaro. Läsningens betydelse var enbart instrumentell.

När jag rekommenderade mina studenter att gå på litterära specialevent på lärosätet, möttes jag ofta av oförstående och likgiltiga blickar eller hänvisningar till gymbesök eller annat som stod i vägen. Eller så kom frågan: ”Ingår detta i kursen och kommer det på tentan?”

Tränar du, blir du bättre

Sverige gäller för att vara ett ingenjörsland, med den konkreta nyttan som ledstjärna. Ändå finns det inget konkretare för läsförmågan än att just läsa. Fokuserad mängdträning, som att löpförmåga kräver att man löper mycket. Här kan svårligen fler snåriga forskningsartiklar och vältaliga expertkommentarer göra jobbet åt skolan och eleverna. Inte heller kan AI-botar rista spår i hjärnan och ge synaptiska kopplingar. Ännu mindre bör vi vuxna blunda för vårt eget ansvar i Pisa-raset. Är vi aktiva i att skapa en bred läskultur? En läsande och lärande kultur, där nytta och nöje samspelar. Här vore det lämpligt att vi alla sågs oftare med en bok i handen, själva och tillsammans med andra, att vi sörjde mindre och organiserade mera, helt enkelt.

Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk

LÄS ÄVEN

Debatt: Det personliga berättandet hotas av en själlös sörja

Debatt: Elevers koncentrationsras slår mot skolans fundament

Debatt: Så ger höga förväntningar konkreta resultat i skolan

Debatt: Tre röster som kan ge skolpolitiken välbehövlig klokhet

Debatt: Demokratikämpar att hylla på internationella kvinnodagen