97 procent av alla yrkesverksamma förskollärare är kvinnor. När jag jobbade fackligt på heltid för många år sedan ringde kommunens HR-strateg vår lokalavdelning och undrade om vi ville samarbeta kring hur vi kunde locka fler killar att jobba i förskolan. Jodå, det kunde vi nog tänka oss. Jag kände direkt att det här var något för mig att bita i.

Jag kallade både personaldirektören och HR-strategen till ett möte för att spåna fritt. Jag bjöd på kladdiga kycklingmackor som det krävdes extra mycket servetter till för att arbetsgivaren skulle kunna hålla sina fingrar någorlunda rena. Nåväl.

Gjorde studiebesök i Norge

Vi kom fram till att jag och ytterligare någon manlig förskollärare skulle åka runt på högstadieskolorna i stan, och inför åttornas första prao berätta om fördelarna i yrket. Någon månad efter mötet peppade vi oss med en tågresa till Oslo. Det är enda gången i mitt yrkesliv jag haft traktamente. Vi gjorde ett studiebesök på en barnehage. I Norge har de nämligen över två decennier drivit ett framgångsrikt arbete för att locka fler män att jobba inom förskolan. Där är var tionde förskollärare man.

När vi kommit hem tog jag tag i vår föreläsningsturné för åttorna. Jag fick en vecka på mig att sno ihop ett underlag. Vad skulle vi berätta? Att vi inom kommunen, till skillnad från många andra sektorer, har rätt till sex veckors semester när vi fyllt fyrtio? Kanske.
Men så hittade jag något annat. Forskning visar nämligen tydligt att hög jämställdhet på en arbetsplats leder till bättre hälsa och lägre sjuktal. Siffror de fokuserat på i Norge. Betydde det då att om vi bara kunde tillsätta män på hälften av alla förskollärartjänster skulle allt vara frid och fröjd? Det var vad jag trodde då, eftersom kvinnor, då som nu, sjukskrivs i högre utsträckning än män. Men det är lite mer komplicerat än så.
Kvinnor jobbar ju som bekant, oftare i yrken med höga emotionella krav. Du har lägre kontroll över din arbetssituation och där du jobbar råder en dålig balans mellan krav och resurser. Det bidrar starkt till sjuktalen bland kvinnor. Vilka är det som sedan allt som oftast tar huvudansvaret för familjen när de kommer hem från detta arbete?

Jag knogade på i tre år med detta jämställdhetsprojekt, och vi fick faktiskt flera 14-åriga killar att göra prao på förskola. Sedan hände inte så mycket mer.

Inför bemanningsnorm här också

Häromdagen slog det mig hur jämställd min egen arbetsplats måste vara, i alla fall med förskolemått mätt. Inte nog med att vi är bortskämda med antalet lärare. Sist jag räknade tror jag vi var 22 lärare (minst två per avdelning). På dem är vi dessutom tre män, varav en till och med har samma förnamn som jag. Det betyder att vi är nästan 14 procent män hos oss, mot de tre procenten på riket som helhet.

Jag är säkert lyckligt lottad. Vore jag ensam lärare på min förskola skulle jag lägga av. När anspråken från läroplanen bara växer har vi inget annat val än att – om vi kan – mer och mer söka oss till varandra. Då väger den arbetsbelastning vi har faktiskt långt mer än vilket kön vi råkar vara födda med, har jag börjat tänka. Men vårt västra grannland är lösningsfokuserade. Norge har inte bara en lagstadgad bemanningsnorm sedan åtta år tillbaka. 3 barn per pedagog, om du har hand om små. De har dessutom en pedagognorm. Varje förskollärare har ansvar för högst sju barn, om vi fortfarande pratar de yngsta.

Det kanske är något den rödgröna röran som nu försöker bilda regering borde överväga om deras prioriterade välfärdsfrågor för en gångs skull kunde handla om oss som jobbar där.

Erik Stenkula, lärare i förskolan i Norrköping.

LÄS OCKSÅ:

Så blev norska förskolor bättre efter ny lag

Debatt: Få män vågar jobba i förskolan

Fyra män i arbetslaget!

Hur ska vi få fler män att bli förskollärare?

Lyssna på Förskolan: