Larsson: När ska vi få rimliga förutsättningar i yrket?

På de flesta arbetsplatser räknas det som en arbetsuppgift att sopa golv och torka bord efter dem som verksamheten är till för. I förskolan ska det skötas av sig självt. Fast det gör det ju inte, så det faller på oss som egentligen är där för att vara tillsammans med barnen.

Vi är för få pedagoger per barn, det vet alla. Vad få utanför förskolans värld tänker på är alla praktiska göromål som ska hinnas med. Hänga blöta kläder i torkskåp, sopa hallgolv och sortera kvarglömda kläder. Om man har otur och är den som öppnar efter en solig helg får man kanske städa gården på pizzakartonger och fimpar efter lördagens häng. Och så har vi måltiderna. När ett glatt gäng barn njutit med alla sinnen av couscous och gryta är det ingen liten uppgift att få ordning efteråt.  

”Får krupp varje gång det händer”

Nu ska jag berätta en grej. Vissa dagar är min arbetsplats en kontorsbyggnad för förskoleförvaltningens (Göteborg) kontorsråttor, dit jag alltså får räkna mig själv – åtminstone på deltid. Här finns lunchrum med mikrovågsugnar där vi kan värma och smaska i oss vår medhavda mat. Vet ni vad som händer sen? När vi ätit färdigt kommer anställd personal och torkar borden, moppar golven och tömmer soporna. Efter oss vuxna människor! Jag får krupp varje gång det händer, tänker på hur väl dessa händer hade behövts ute på våra förskolor.

Det är sannerligen skillnad på folk och folk, även om folket arbetar inom samma kommun. Förresten har jag vänner som arbetar i samma kommun, men i andra förvaltningar och på andra positioner. Det har fått mig att fundera en del på det här med arbetstid och vad den ska räcka till. Hur effektiv tvingas man vara? Hur mycket förväntas man hinna på en viss tid? För några veckor sen pratade jag med en vän som suckade över morgondagen. ”Åh, nej imorgon har vi extra långt APT. 13-16 håller det på, fatta vad segt!”  

Lyx med APT på eftermiddagen

Jag hajade till. Sen försökte jag vara förstående och sa på ett rätt så tillkämpat, men (vill jag tro) hyfsat lugnt sätt: ”Vad jobbigt det låter, verkligen.” Men det gick så klart inte, jag kunde inte hålla mig. En sekund senare: ”Vet du vad, jag tycker det låter som en lyx! Att få tre timmar obruten tid med alla kollegor, utan att någon behöver avstå för att vara med kvarvarande barn. Dessutom en tid på dygnet när det finns ork. Hos oss ligger APT 16–18 och då har några varit på jobbet sen 06.” Tänk att hinna prata igenom frågor utan tidspress, kanske till och med ta en fikapaus i mitten.   

Ja, jag är både bitter och stolt. I förskolan har vi förutsättningar som ibland känns som att de mest liknar ett gammalt äppelskrutt. Ändå gör vi något som knappt går att överskatta. Vi leker, läser, dansar, tröstar, pratar, skapar och skrattar. Varje dag får barnen uppleva det mäktiga i att erövra ny kunskap, testa och utveckla sina förmågor och de får vila i relationer som är varma och förstående. Vi gör det för att vi vet att det gör skillnad. Och för att det är så förbannat roligt och meningsfullt. Vi tillhör en yrkeskår som kan stoltsera med att bidra till en bättre värld, det är ingen lite sak. När ska vi få rimliga förutsättningar för vårt arbete?

Elin Larsson, lärare i förskolan och utvecklingspedagog i Göteborgs stad.

LÄS OCKSÅ:

Sveriges Lärare: Förskollärare ska inte städa

Elin Larsson: Sluta rabbla läroplanen för föräldrar

Här vill Sveriges Lärare ha arbetsbeskrivning i förskolan

Fråga facket: Är det vårt jobb att beställa tvål och toapapper?

Lyssna på Förskolan: