”Kvinnor i omsorgsyrken har gråtit när de läst boken”

Boken heter ”Till kropp och själ – fritt fall i förskolan” och beskriver hur huvudpersonen, en nyutexaminerad förskollärare, kliver in på sitt första jobb full av entusiasm och tillförsikt.

– Man kan kalla den en självbiografi med surrealistiska inslag. 

Redan i 20-årsåldern började Fia Lien arbeta inom förskolan som barnskötare.

– Jag tyckte mycket om det, jobbade med en otroligt skicklig förskollärare med en fin inställning till barn och skapande. Hon följde Reggio Emilia-pedagogiken som verkligen inspirerade mig. Det här ville jag jobba med!

Litet utrymme för att skolas in

2011 var hon färdig lärare i förskolan och fick jobb på en förskola ”i Stockholmsområdet”, hon vill inte närmare gå in på var eftersom många av de tecknade scenerna från boken är tagna från vardagen där.

– Vi hade väldigt roligt ihop, absolut, men där fanns så lite utrymme för att kunna skola in en nyutexaminerad lärare. Vi hade en barngrupp med stora utmaningar, många behövde extra stöd, men det fanns inte ekonomiska förutsättningar för att klara det. 

I de tecknade rutorna i boken märks hur hennes arbetsmiljö blir alltmer ohållbar. Medan hon hjälper ett barn med att hänga målningar på tork grubblar hon i en pratbubbla: ”Vi hinner aldrig planera…vi ligger efter hela tiden…”

Drömde att hon tappade tänder

Hon tar med sig oron och bekymren hem, har svårt att slappna av, svårt att sova. I en kusligt ritad mardröm har hon förlorat alla sina tänder.

– Jag hade verkligen den mardrömmen, mina käkar var så spända att jag var rädd för att jag skulle tugga sönder tänderna. 

Situationen blir allt värre, men hon försöker intala sig själv att inte ”vara så känslig”, bli ”tuffare, coolare, lugnare”. När hon trots allt börjar få tillbaka arbetslusten, har tid med kreativa lekar med barnen, kommer beskedet att de måste ta in fler barn i gruppen. ”Hur ska jag räcka till? Hur ska jag kunna ge barnen vad de behöver?”.

”Stressjukdom är våldsamt”

Till slut går det inte längre och efter flera turer med läkare och försäkringskassa blir hon sjukskriven. I en teckning ligger hon i fosterställning och klagar på hjärtklappning, ryggont, gasig mage, huvudvärk, ständig feberkänsla och katastroftankar.

– Stressjukdom är fysiskt och våldsamt, men det äger rum i tysthet. När en man skadas av en truck på jobbet kan det bli en notis i tidningen, men det blir inga notiser av denna lavin av sjukskrivna kvinnor som separeras från resten av samhället.

I boken förvandlas du också till superhjälte med cape och ögonmask. Vad vill du säga med det?

– Jag försöker vara ironisk, det är orimligt att kalla oss kvinnor i omsorgsyrken för ”vardagshjältar”. Ska det vara något slags kompensation för våra låga löner och dåliga arbetsvillkor? 

Kom tillbaka som pedagog

Själv var hon sjukskriven i två år. Efter ett tag kom hon tillbaka till yrket genom inhopp och vikariat, men hon kommer aldrig mer att jobba heltid med ansvar för en avdelning. Hennes löpande kontakt med förskolan sker numera i hennes nya jobb som bibliotekspedagog. 

– Att arbeta med barn, pedagogik och skapande fortsätter att vara roligt.

De erfarenheter du beskriver i boken ligger nära 15 år tillbaka i tiden, är de fortfarande relevanta?

– Ja, ännu mer idag! Jag har fått många reaktioner från förskollärare och personer i andra omsorgsyrken som känner igen sig. 

Numera ser hon sig själv som pedagog – och tecknare. Hon har tecknat länge, har tidigare gett ut en barnbok. Vad hoppas hon att den senaste boken ska kunna bidra med?

– Att det blir en revolution i förskolan! Att fler organiserar sig och kräver förändring. Den nuvarande situationen går ut över både personalen och barnen!

Förskoleupproret har ju försökt i många år?

– Ja, de har lyckats samla jättemånga och påvisat hur situationen är, men det räcker uppenbarligen inte.

LÄS OCKSÅ:

Julia gör vass satir av förskolans problem

Sveriges Lärare om Talis förskola: ”Alarmerande”

Nu ska arbetsmiljön granskas på djupet

Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag

Lyssna på Förskolan: