Trots att jag i höst varit förskollärare i 30 år känner jag mig inför varje läsårsstart som en nybörjare. Ständigt nya barn gör att yrket aldrig går på slentrian. Det som funkade med ungarna förra året vid den här tiden, är måhända något som inte alls går hem hos de jag basar för nu.

Det tvingar mig att ha ett öppet sinne. Och det är omöjligt att vara kategorisk. Av de hundratals barn jag haft genom åren har jag till slut lärt mig att inte en enda är lik någon annan.

Det har varit en resa. Också insikten att det är lite likadant med vårdnadshavare. Hur såg jag på dem när jag inte ens var 25 och tog mina allra första stapplande förskollärarsteg i ett miljonprogramsområde? Och vilken blick har jag på målsmän i dag när jag snart fyller 55 och jobbar i ett område med tjusiga 40-talsvillor?
Kan det ha varit så att jag var mer kvick att döma föräldrar innan jag själv fick barn? Jag hade liksom inte en aning om hur lång tid det kan ta att trä in en trilskande treåring i en vinteroverall när man redan är sen till jobbet.

Lärt mig hantera ilskna vuxna

Min erfarenhet har också lärt mig att hantera enskilda vuxna. Som den arga pappa som i tamburen krävde en bredd macka till sin dotter när de hade brått till tandläkaren. Då var det ändå en halvtimme kvar till mellanmål. Jag vägrade gå honom till mötes. Han blev ursinnig. Hans uppträde blev grunden till ett tema vi hade på en studiedag sen.

Med åren har jag börjat njuta av den riktigt långsamma föräldern. Som fast nästan inga andra barn är kvar låter stövlarna ta sin tid, medan de småpratar. Jag kunde varit pappa till den mamman.

Jag vill avsluta med den fyraåring jag träffade när jag ännu bara var halvvägs genom min förskollärarutbildning och var ute på VFU i det miljonprogramsområde där jag sedan fick min första tjänst. Ni har hört det förr, men det kommer en fortsättning.
Jag behövde ett barn att skriva en observation om. Svea var en glad tjej som aldrig satt still. Men vad skulle hennes far och mor säga om det jag skrev? Underlättade det om jag gjorde det med glimten i ögat? Jag tog med exakt allt i min observation, även att hon råkade släppa en fjärt.

Mötte Svea igen på Coop

Det gjorde sedan sådan succé hos hennes mamma och pappa att de hejade glatt på mig i flera år efteråt. För några somrar sedan hade jag den nu 34-åriga Svea som vikarie. Det tog en stund innan jag fattade, men sedan var det som om de trettio år som förflutit bara var ett ögonblick.
I går träffade jag henne på Coop. Vi hade inte setts på länge. ”Du får lova att inte sluta” sa hon när jag stod böjd över några lådor färdiglagad djupfryst mat. ”Vadå då?”
Nu bor hon i en av de tjusiga 40-talskåkarna i närheten av min nuvarande förskola. ”Jag blev mamma i mars och jag vill att du tar hand om min son sedan.”

Erik Stenkula, lärare i förskolan i Norrköping

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir

Läraren i förskolan: När blev föräldrarna våra fiender?

Föräldrarnas orimliga krav pressar förskollärarna

Stenkula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp

Lyssna på Förskolan: