”Kanske blev det bara för mycket verklighet för mig” sjunger Thåström i ”Toledo”. Exakt de orden tänker jag när jag kommer hem från jobbet riktigt tunga dagar. Och då är det verkligen inget fel på vare sig barngrupp eller mitt arbetslag. Ungarna är vetgiriga. Mina arbetskamrater säger ibland ”Tack för ett bra jobb idag, Erik”. Det gör mig både glad och tacksam.

Nej, det är något annat som gör mig så slut så jag ställer in kvällspromenaden med min särbo och hellre ligger kvar i soffan hemma och spelar mahjong på min telefon.

Emellanåt skulle jag önska att mina arbetsdagar skulle vara lite som den bok fyraårige Fabian vill höra om och om igen, Jonna Björnstjernas ”Farbror Elände”. Trots den dramatiska kurvan med en tydlig början och en mitt, slutar sagan alltid på samma sätt. Lyckligt. Lite av den förutsägbarheten skulle allt dra ner pulsen på mitt jobb.

Väcks av ett samtal från grannförskolan

Skulle ditt hjärta fortsätta slå lika lugnt som när du nyss sov om du väcktes av ett telefonsamtal från grannförskolan? ”Vem tusan är det så här dags? Har mamma dött?” hinner du mumla innan du riktigt öppnat ögonen och lyfter luren. Du känner igen din kollegas röst. Hon låter stressad: ”Du måste jobba hos oss idag, vi har fyra som är sjuka”.

Sådant ger en lust att ta bort sitt telefonnummer på alla folkbokföringssajter på nätet. Och då tror jag ändå på alla som säger sig ligga hemma och hosta. Karensdag har väl knappast gjort någon lågbetald stackare i det här yrket rik.

Eller så slipper du det telefonsamtalet, men kommer ändå inte undan. När du tagit av dig skorna i hallen på jobbet anar du bara alla ungar som sitter och äter frukost på din avdelning. Du har åtminstone i huvudet planerat all kul undervisning du ska genomföra med dessa pigga glin innan du får höra: ”Du behövs borta på Barkborren idag”. Allt du funderat ut får kastas överbord. Det är när det blir vardag som det riktigt tär.

För att inte tala om all din dokumentation som redan hamnat i bakvattnet. Etisk stress har någon kallat det. Då är dessutom verktyget du ska dokumentera i så klart helt nytt varje läsår.

”Som bilar du dirigerar på en färja”

Under de här omständigheterna blir det inget relationsbyggande med några barn. Det där som ska till för att du lättare ska kunna nå fram med det du genom läroplanen är ålagd att lära dem. Ungarna du ansvarar över nu blir nästan som bilar du dirigerar in på en färja.

I bästa fall är du åtminstone nöjd med den onsdag då du tog ut den flicka som har svårast att fokusera i barngruppen (som du inte alls känner) på gården. Med skönt ljummet vatten i hinkarna och kladdig sand formar ni oändliga rader med chokladbollar som ni placerar på sandlådekanten. Både hon och du är superfokuserade hela den eftermiddagen. Den kvällen tar du och särbon en långpromenad. Äntligen en glad dag.

Skrattretande kravprofil 

Ändå kan du inte dölja ditt sneda flin när du kommer över en annons på en av de få förskollärartjänster som finns. Du läser kravprofilen: ”Du arbetar tillsammans med kollegor och arbetslag som hela tiden sätter barnets bästa i fokus”. Du ljuger om du i Facebooks kommentarsfält nedanför denna krönika med ett överlägset leende påstår att du helt och fullt skriver under på det.

Varför har det blivit så här överallt? För att farbror Elände har bestämt det. Honom hjälper det inte ens att ge en turklöver. Eller hur Fabian?

Erik Stenkula, lärare i förskolan i Norrköping.

LÄS OCKSÅ:

Stenula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp

Stenkula: Har vi glömt kroppsspråket i förskolan?

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir

Lyssna på Förskolan: