När jag var ung, i början på 90-talet, då hade jag en rätt kul lärare i ämnet engelska. Hon tänkte att ett bra sätt att fånga oss lite bångstyriga barn på var att låta oss lyssna på musik, med texter på engelska, låtar vi tyckte om. Vi lyssnade och sedan var uppgiften att översätta och förstå vad texterna handlade om.

Då, på den tiden, var klassen rätt uppdelad i två läger, ett som alltid valde någon poppig låt med dåtidens superhunkar New Kids on the Block. Och det andra lägret som var lite hårdare och alltid valde låtar av dåtidens hårdaste killar, Guns and Roses. Jag minns det som väldigt kul, och lärorikt. Kanske är det därför jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på texterna när jag lyssnar på musik, jag vill och behöver förstå vad låten faktiskt handlar om.

Vackert vemod

När jag många år senare jobbade på en förskola hade jag en kollega som tänkte lite likadant som min lärare gjorde på mellanstadiet. Hon hade inte den klassiska sångsamlingen med barnen, ni vet alla i en ring och ”Bä bä vita lamm”.

Hon spelade musik för barnen, och lyssnade: Vad var det egentligen de sjöng? En gång kom jag in på avdelningen och det var så lugnt, alla låg ner – och lyssnade. De lyssnade inte på någon hit från melodifestivalen eller så, de lyssnade på ”I en sal på lasarettet”.

Denna otroligt vackra och vemodiga sång, som så många hört men inte vet var den kommer ifrån. Troligen är den skriven tidigt 1900-tal, men man vet inte av vem eller exakt när. Sången handlar om ett barn som ligger på sjukhus, lungsjuk, och sången slutar med att flickan dör.

Min kollega låg där på mattan med barnen, och lyssnade, sedan pratade de om vad det egentligen var som hände i sången. Barnen återberättade vilka ord de hört, och vem var det som låg i sängen? Varför ville hon komma hem till sin mor? Kom inte mamman och hälsade på? Det var vår och sommar, hur länge låg hon där på sjukhuset egentligen? De lyssnade igen och igen, barnen var som uppslukade, det var spännande, vackert och sorgligt på samma gång. Barnen började prata och tänka på sina egna föräldrar, när de själva varit sjuka, kanske legat på sjukhus.

”Musik kan binda oss samman”

När jag tänker tillbaka på det där, så finns det så väldigt mycket lärande i den där stunden. Kanske att det största lärandet inte ens var det språkliga, att förstå orden, utan att få tänka, känna, lyssna, berätta, lugnet, en närvarande vuxen. Vem vet?

Jag vet i alla fall att jag bär med mig hennes sätt att använda musiken på det viset. Att jag lärde mig något. Att en sångsamling kan vara så mycket mer än en sångpåse. Att musik kan ge oss så mycket mer än språkutveckling och rytmkänsla. Att musik kan binda oss samman, möjliggöra för oss att bygga relationer, känna lugn och trygghet, inspirera till att skriva om våra egna upplevelser, tillåta barn och vuxna att komma nära. Hon, min kollega, var väldigt duktig på allt det där. Sångsamling i all ära, men musik kan vara mycket mer än så.

Lyssna på Förskolan: