Den kommande betygsreformen är snabbt hopkommen, men såg vid första anblick riktigt bra ut. Men ju mer jag funderar, desto mer spännande, både positiva och negativa konsekvenser kan jag se. En uppenbar svaghet är lockelsen att justera undervisningen i nivåer efter den som testas i de nationella slutproven. Elevernas betyg kommer till exempel troligen gynnas av att man nedprioriterar komplexa tal i matematik fortsättning nivå 2 till förmån för integraler och derivator som ju testas i slutprovet i ”avancerad matematik”, som testar enbart nivå 1.

En i det stora hela positiv effekt är att det kommer tvinga fram schemaläggning som stöttar skolgemensamma prov för intern kalibrering. Detta förekommer redan på skolor, men drivs i allmänhet av lärarna, och prioriteras ned av skolledningar. Schemaläggningen kommer också behöva hantera att eleverna behöver ägna sista månaden av gymnasieskolan till repetition inför slutproven. Repetitionen borde få positiv effekt på elevernas kunskaper, men man får hoppas att någon forskare eller Skolverket tar chansen att utreda om så faktiskt är fallet.

Rättvisan behöver förhandlas

Jag ser med viss bävan fram emot de svettiga diskussioner som med nödvändighet kommer behöva ske mellan ämnen. Betygsutredaren Magnus Henrekson verkar tro att det ska räcka att kalibrera betygssättningen inom ett ämne på en skola. Det fungerar fint när alla elever läser samma ämne och nivå, till exempel svenska nivå 1, eller idrott och hälsa nivå 1, men inte alls i ett system med individuella val.

På min skola kommer vissa elever läsa matematik fördjupning medan andra kommer välja psykologi. Om matematikläraren ensam är för generös i sin betygssättning så kommer psykologieleverna få sina meritvärden för lågt kalibrerade. Mina fördomar säger att matematikeleverna i snitt har högre betyg i övriga ämnen, men det betyder inte självklart att matematikläraren ska sätta högre betyg än psykologiläraren. Nog ska det löna sig för eleverna att välja ämnen de är bra på? Vad som blir rättvist här är inte givet, utan behöver förhandlas.

Elever kan komma i kläm

Eftersom de nationella slutproven ska rättas centralt behöver vi mycket mer detaljerade beskrivningar av vad korrekt matematiskt och naturvetenskapligt språk är, annars kommer elever komma i kläm när rättaren inte accepterar lösningar som läraren hade godkänt.

Några exempel: Hur petiga ska vi vara med värdesiffror? Hur noggrant måste kraftpilar ritas? Är det okej att skriva 4/3 som 1.3̅? Får ekvationslösning redovisas med ”väggnotation”? Och inte minst: Är det okej att genomföra bevis som bygger på att man startar med det som ska bevisas och visar att det är ekvivalent med 1=1? (Notera att den formen av bevis är formellt korrekta, men de flesta lärare försöker undvika dem.) En sådan här standardisering är nog mest av godo, och kan kanske komma med de mer detaljerade kursplaner som kanske också är på gång. 

Bra eller dåligt? Tråkigt hinner det ju inte bli i alla fall. 

Olof Dahl är lärare i matematik och fysik på Franklins gymnasium i Mölndal.

LÄS ÄVEN

Dahl: Forskare bör vara ärliga med när deras metoder inte fungerar

Dahl: Utan lärobok blir det fruktansvärt mycket merarbete

Dahl: Därför är förmågan att kunna ändra sig så viktig

Dahl: Enstaka misstag får inte väga för tungt i matten