Terminsstart. Det känns som att stressen över nationella prov och betyg ligger oceaner av tid bort. Nya elever, nya böcker, ny kalender (för oss som håller fast vid papperskalendern), några nya kollegor och framför allt nya friska tag. Huvudet är fullt av tankar och funderingar över hur det här läsåret ska bli bättre än förra. Kanske måste jag lägga mer tid på bråkräkning i början eller är det ekvationslösning vi ska sätta tänderna i? Och hur sjutton ska jag slippa alla: ”Jag har ingen mobil” när mobillådan kommer fram?

Trots att jag varje år i maj funderar på vad jag egentligen håller på med så står jag där varje år i augusti redo att ta mig an ett nytt läsår med nya elever. Vi vet att många utbildade lärare inte jobbar kvar i skolan. Jag har många kompetenta före detta kollegor som valt en annan karriär när lärarjobbet upplevts för stort och omöjligt att genomföra på ett sätt som gör att man får känna sig nöjd. Tyvärr är det också flera som har bytt jobb för att de har blivit sjuka av jobbet. Det är ett gigantiskt misslyckande att lärare inte vill eller orkar fortsätta med ett yrke som är utvecklande, inspirerande och riktigt roligt när man får bra förutsättningar och får göra det man är utbildad för.

Kostade mig ingenting

Vad är det som gör att jag fortsätter då? Ja, jag gillar ju så klart mina ämnen och att undervisa. Men sedan är det ju de där tonåringarna som sitter i bänkarna. Det är de som är den största anledningen till att jag stått i klassrummet i 25 år. Det pratas mycket om relationer. Det är så klart viktigt. Men vad innebär det då? Jag vill inte vara kompis med mina elever. Det är inte det goda relationer handlar om. Det behövs vuxna förebilder som skapar ett klimat där man som tonåring vågar testa, utmana och fråga för att hitta sin egen plats. Många vill diskutera och veta vad vi tycker och tänker om olika saker. Det behöver inte betyda att man lägger all lektionsfri tid på att göra kuratorns jobb. Det handlar om att vara medmänniska och det ger faktiskt både snabba resultat och betyder något på lång sikt.

Jag fick ett meddelande från en elev som slutade i min klass 2005: ”Du minns mig säkert inte men jag minns dig väldigt väl då du är en av få lärare som verkligen sett mig för den jag är och trots mina stora svårigheter verkligen ansträngt dig för att hjälpa mig.” Det gör mitt hjärta varmt och jo, så klart minns jag dig! Jag tror inte att jag gjorde något speciellt mer än att jag kanske såg dig för vem du var. Det kostade mig ingenting men det betydde tydligen så mycket för dig att du faktiskt tog dig tid att leta reda på mig 20 år senare och sätta ord på något, vilket betyder jättemycket för mig. 

Då blir det mycket lättare

Eller när man mitt under läsåret får ett meddelande på Teams från en sjuttonårig kille:

”Hej. Jag vill bara tacka för att du är en sån fantastisk lärare. Du slår alla jag haft innan med hästlängder. Du förklarar på ett så pedagogiskt sätt. Du kände också liksom av att nått var konstigt idag, helt sjukt. Tack från mig.” Då blir det faktiskt mycket lättare att ställa klockan efter en skön semester – för 26:e gången.

Anna Persson är lärare i matematik och naturkunskap på Torsbergsgymnasiet i Bollnäs.

LÄS ÄVEN

Persson: Hur gör vi när elever varken kan, vill eller orkar?

Persson: Arbetsglädjen försvinner med alla kontroller

Persson: Sluta tvinga yrkeselever räkna matte de inte behöver

Persson: Skolan behöver inte fler populistiska slag i luften

Persson: Sluta plocka billiga poäng och ta tag i skolans riktiga problem

Persson: Vi lärare är experter – låt oss visa det

Persson: Jag är lärare – inte kurator, socialarbetare och psykolog

Persson: Nationella proven i matte omgärdas av många problem