Demokratifrossa på Folkhögskoleforum

”Vi gör på riktigt världen lite bättre.” Så inleder Annika Wallenborg Flynn Folkhögskoleforum 2026. Ett påstående som återkommer i olika former under dagen, men som också väcker frågor om folkbildningens roll och framtid. Den stora salen på Clarion Hotel Sign i Stockholm är nästan full. Under dagen varvas föreläsningar och seminarier som på olika sätt kretsar kring några gemensamma frågor: Hur kan folkhögskolan skapa framtidstro och delaktighet? Hur kan folkbildningen stärka demokratin? Och hur påverkas verksamheten av statens ökade kontroll?

Ovissheten kan kännas väldigt betungande.

En central tanke hos statsvetaren Sofia Näsström, som är förmiddagens huvudtalare och har skrivit boken ”Demokrati – en liten bok om en stor sak”, är att demokratin inte är ett färdigt tillstånd. Den bygger på att människor tar gemensamt ansvar för en framtid som ingen kan förutse eller kontrollera. Hon konstaterar att vi numera inte somna på kvällen och vara säkra på att demokratin finns kvar när vi vaknar, som vi nog kände förr. För stödet för demokratin är inte längre självklart i stora delar av världen. Ett av nyckelbegreppen i hennes föreläsning och forskning är ovisshet.

– Ovissheten kan kännas väldigt betungande. Den är ett av den moderna demokratins existentiella grundinslag och den insikten kan kännas rätt tung att bära. Men i en demokrati skapar vi en viss förutsägbarhet genom lagar, institutioner och policyer som fördelar friheten och ansvaret för framtiden jämlikt mellan oss. Och just för att framtiden är oviss ger vi oss själva friheten att misslyckas i våra bedömningar och beslut – och att börja om.

Friheten att börja om

Sofia Näsström menar att demokratin måste kunna leva med osäkerhet, oenighet och en öppen framtid. Medborgarna behöver dela ansvaret för samhällets utveckling i stället för att överlåta det till någon som påstår sig ha alla svar. Hon avslutar med att fokusera på folkhögskolan och den demokratiska andan som kultiveras där, som hon uttrycker det. Och beskriver folkhögskolan som en plats där människor med olika bakgrunder möts och där studenterna lär sig att läsa världen och sig själva.

– Här får människor börja om och det finns inget viktigare att stödja det och den verksamheten idag. Folkhögskolan är i sin grund demokratisk i sin struktur.

Delaktighet och framtidstro

Möjligheten att börja om är också central i den forskningsstudie som universitetslektorerna Madeleine Sjöman och Lisa Hellström vid Malmö universitet presenterar under dagen. I studien ”En första chans” har de undersökt hur folkhögskolans lärmiljö kan främja psykisk hälsa, delaktighet och framtidstro för deltagare med NPF.

– Vi pratar ofta om att det blir en andra chans men vi har sett att för många är folkhögskola den första riktiga chansen. Därför blev det också titeln, säger Lisa Hellström.

Forskarna har intervjuat deltagare och lärare på folkhögskolor för att undersöka vilka hinder och möjligheter som finns och hur lärmiljön kan stärka deltagarnas framtidstro.

– En gemensam nämnare är en känsla av att vara annorlunda, långvarig isolering och att man har mött okunskap från lärare man haft sedan tidigare.

Mentorerna gör sitt bästa.

Forskarna kunde se att mycket av skolgången handlade om att hitta sammanhang: ”Man är omringad av människor som har exakt samma diagnos, men som ändå är annorlunda”, sa en deltagare under en intervju.

Lisa Hellström konstaterar att folkhögskolan styrkor, enligt de intervjuade, är just att känna behörighet, att det är en trygg och inkluderande miljö med flexibilitet och anpassat lärande.

Men studien visar också på svårigheter. Många deltagare med NPF har en svag tilltro till sin egen förmåga och det råder ofta brist på resurser.

Madeleine Sjöman läser upp ett citat från en lärare:

”Mentorerna gör sitt bästa, men eftersom vi inte har någon SYV på skolan blir det lite svårt.

– Vi kunde också se ett glapp i stöd vid utslussning från folkhögskolans trygga miljö, en oro för framtiden och behov av stöd inför övergången till studier och arbetsliv, säger hon.

Folkbildning under omförhandling

Folkhögskolans betydelse för demokratin återkommer under dagens programpunkt ”Folkbildning under omförhandling”. Här står bland annat de nya demokrativillkoren i centrum – som har införts för folkhögskolor och studieförbund i syfte att säkerställa att statliga bidrag inte går till verksamheter som motarbetar demokratin.

En av talarna är Samuel Edquist, professor i historia vid Mittuniversitetet. Han beskriver demokrativillkoren som paradoxala.

– Tidigare har man sett folkbildningen som något som i sig skapar demokrati. Men nu håller synsättet på att förskjutas, till att folkbildningen i stället betraktas som något som potentiellt kan hota demokratin och därför måste kontrolleras. Folkbildningen och civilsamhället ses som potentiella oroshärdar. Någonstans verkar det finnas en allmän vilja av kontrollverksamhet, säger han.

Samuel Edquist är kritisk mot Folkbildningsrådets broschyr om demokrativillkoren och tycker att statens språk har satt prägel på innehållet. 

– Man kommer med olika exempel på hur villkoren ska tolkas, att man inte ska ge bidrag till antidemokratiska och våldsbejakande verksamheter. Men det är formuleringar som ekar från tidigare beredningar i den statliga politiken.

Han tycker att det är preciseringen av vad som ska motverkas som är oroväckande.

– Man talar om civil olydnad och tar upp vad som inte ska få bidrag. Men så säger man lite vagt att det ju har funnits fall i historien där civil olydnad har stärkt demokratin, och så nämner man den amerikanska medborgarrättsrörelsen som ett undantag.

Sedan tar han klimataktivism som ett svenskt och samtida exempel.

– Man vet ju till exempel att klimataktivism tenderar att ses med oblida ögon. Och om man då har ett Folkbildningsråd som ska eka regeringens röst, så kan man ana att sådana saker kan påverkas. Då kan ju studiecirkeln ”Återställ våtmarker” riskera att ses som ett indirekt stöd till odemokratiska aktioner.

Den demokratiska infrastrukturen

Även Elise Arnell, rektor för Helsjöns folkhögskola, ser risker med den förändrade synen på folkbildningens roll i demokratin.

– Ett orosmoln på min himmel är förskjutningen från att folkbildningen har setts som en garant för demokratin till att den nu ses som ett hot mot demokratin. Att det är staten som garanterar de demokratiska institutionerna och att vi håller oss demokratiska. Men det är ju folkrörelserna som från början, rent historiskt, har drivit på demokratin och skapat den. Och den perspektivförskjutningen tror jag är farlig.

Samtidigt betonar hon att demokrativillkoren i sig inte behöver vara något negativt.

– Demokrativillkoren i sig behöver inte vara en dålig sak, för vi vill ju värna demokratin. Men om de används på ett sätt som innebär att staten ses som garanten för demokratin och civilsamhället eller folkrörelserna som hotet, då blir det fel.

Hon menar att det är viktigt att bevaka utvecklingen och fortsätta visa vilken betydelse folkbildningen har för demokratin.

– Vi måste visa att det är vi som driver på och håller demokratin levande. Snarare än att staten är garanten för demokratin, för så är det ju inte riktigt. Det får vi hålla ett litet öga på.

Läs hela Folkhögskoleforums program här.