Fejes: Utan folkbildning försvagas demokratin
Andreas Fejes lyfter folkbildningens betydelse för demokratin och vikten av att värna dess självständighet. Foto: Stock adobe.
Krönika Folkbildningen skapar möten, gemenskap och möjligheter att påverka samhället. Men för att fortsätta vara en demokratisk kraft måste den både värna sitt oberoende och våga granska sig själv, skriver Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik.
Vad är det som håller samman ett samhälle? Lagar, institutioner och ekonomisk utveckling är viktiga. Men ytterst byggs ett samhälle av människors förmåga att förstå varandra, delta i det gemensamma och tillsammans forma framtiden. Därför behöver vi tala om folkbildningens roll i vår tid. I mer än 150 år har folkbildningen gett människor möjlighet att lära, växa och organisera sig. Den har bidragit till folkrörelsernas framväxt, demokratiskt deltagande och ett levande kulturliv, samtidigt som den har öppnat utbildning och offentliga samtal för grupper som tidigare stått utanför.
Samtalet behöver inte alltid leda till ett korrekt svar.
Trots de senaste årens nedskärningar är folkbildningen fortfarande omfattande. Under 2025 deltog 85 000 personer i folkhögskolans kurser och drygt 607 000 i studieförbundens verksamhet. Även om vissa personer kan förekomma flera gånger visar siffrorna att folkbildningen fortfarande är en central arena för vuxnas organiserade lärande. Detta är särskilt betydelsefullt i en tid då lärande allt oftare framställs som individens ansvar och motiveras av arbetsmarknadens krav. Folkbildningen erbjuder en annan utgångspunkt: människor kan också lära för att förstå världen, delta i samhället och skapa något tillsammans.
Folkbildningens främsta styrkor
Folkbildningen har därför en särpräglad position. Den är utbildning, men står utanför det formella utbildningssystemet. Den tillhör civilsamhället, men är beroende av offentliga medel. Den förväntas bidra till demokrati, kultur och integration utan att reduceras till ett redskap för statens eller arbetsmarknadens kortsiktiga behov. Denna position är inte bara ett problem. Den är också en av folkbildningens främsta styrkor. Friheten från fasta kursplaner, examinationer och lärandemål skapar utrymme för verksamhet som utgår från deltagarnas erfarenheter och frågor. Samtalet behöver inte alltid leda till ett korrekt svar. Det kan också öppna för oenighet och omprövning. Samma position som skapar frihet gör emellertid folkbildningen sårbar. När den förväntas främja demokrati, motverka utanförskap, underlätta integration och stärka kompetensförsörjningen riskerar den att bedömas utifrån mål som har formulerats någon annanstans. Då kan långsiktiga bildningsprocesser trängas undan av krav på snabba och mätbara resultat.
Låter sig inte mätas
Då finns en risk att dess självständighet försvagas. Verksamheten börjar kanske värderas utifrån hur snabbt den kan leverera vissa på förhand bestämda resultat, snarare än utifrån de långsiktiga bildningsprocesser som den kan möjliggöra.
Bildning låter sig inte alltid mätas omedelbart. En studiecirkel eller en tid på folkhögskola kan förändra hur en människa ser på sig själv, ge mod att tala inför andra eller skapa vägar tillbaka till studier. Sådana förändringar kan vara avgörande även när de inte fångas av en resultatindikator. Folkbildningens historia och ideal får samtidigt inte göra den immun mot kritik. Även folkbildningen kan präglas av ojämlikt deltagande och miljöer där vissa känner sig självklara medan andra förblir gäster. Att värna folkbildningen innebär därför också att fråga: Vilka deltar? Vilka står fortfarande utanför? Och vilka röster får sätta dagordningen?
Folkbildningen ska inte undantas från granskning.
Folkbildningens framtid avgörs därför inte enbart av hur väl den försvarar sin historia, utan av om den förmår nå människor som ännu inte självklart söker sig dit. Den måste skapa möten mellan människor som inte redan tycker likadant och samtidigt stå emot kravet att varje resultat omedelbart ska kunna mätas. Det innebär inte att folkbildningen ska undantas från granskning. Offentliga medel ska användas ansvarsfullt. Men ansvar kan inte bara handla om det som är lätt att räkna. Det måste också handla om vilka som får delta, kvaliteten i de möten som skapas och utrymmet för självständigt tänkande.
Ingen lätt uppgift
Folkbildningen behövs alltså inte bara därför att den har en lång historia, utan därför att den kan ge människor tid, språk och gemenskap för att förstå världen och förändra den. För att fortsätta göra detta måste den både försvara sitt oberoende och kritiskt granska hur detta oberoende används. Jag började med att fråga vad som håller samman ett samhälle. Mitt svar är: Ett samhälle hålls samman när människor får mötas som deltagare, inte bara som mottagare. När de får tala och lyssna, lära och lära om, påverka och ta ansvar. Folkbildningen kan erbjuda just sådana möjligheter. Det är ingen liten uppgift. Det är en av vår tids stora demokratiska uppgifter.
Andreas Fejes är professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet. Texten är bearbetad version från ett anförande framfört vid Humanisternas högtidsstund i samband med riksdagens öppnande.
