Kristina Ståhlnacke: ”Det är ju bara Malte”

De nya distansvillkoren ska stärka det gemensamma lärandet på folkhögskolan. Men när reglerna blir snävare riskerar vissa deltagare att hamna utanför – trots att just flexibiliteten varit avgörande för deras möjlighet att delta, skriver Kristina Ståhlnacke.

Nu har nya villkor för distanskurser på folkhögskola införts. Ett tydligare gemensamt lärande sker nu genom att minst halva undervisningen sker i grupp digitalt eller via fysiska möten. Jag förstår att regelverk behöver ses över. Man ska utveckla och förbättra. Folkhögskolans särart ska inkluderas. Ja, absolut. Jag är på. Eller?

Jag vill berätta en sak för er. När jag för många år sedan läste ”Skapande svenska” vid Umeå universitet inventerade jag distanskurser i kreativt skrivande. Det fanns många, men inte en enda för personer med intellektuell funktionsvariation. Så kan vi inte ha det, tänkte jag och utformade en distansutbildning i ämnet specifikt för gruppen.

Det är inte så bara det heller, särskilt inte för en som aldrig postat ett brev.

Kristina Ståhlnacke

I kursen ”ALLA har rätt till ordet” fick de som inte klarade av digitala forum använda sig av snigelpost. Det är inte så bara det heller, särskilt inte för en som aldrig köpt ett frimärke eller skrivit och postat ett brev. En kvinna hade sett annonsen. Kan det vara något för min bror? Han är autistisk och har en intellektuell funktionsvariation. Systern hade kämpat för sin hemmasittande bror. Han var prästson och hade en specialare för sig. Han talade bara vid dop, konfirmationer, bröllop och begravningar. Och även om det blir en del sådana tillfällen tyckte systern att det blev lite väl torftigt med kommunikationen där emellan. Vi kallar honom Malte.

Aningen ensidig

Malte påbörjade kursen och skrev sina uppgifter för hand. Systern hade hjälpt honom att köpa block, penna och två häften frimärken. Det visade sig att Malte dubbelfrankerade sina uppgifter för att vara säker. En dag ringde Malte till sin syster och sa att frimärkena var slut. Telefonen hade dittills bara använts på ett sätt. Systern ringde, Malte lyfte luren och lyssnade, sa aldrig något och avslutade helt sonika när han inte ville mer. Det var ändå någon form av kommunikation och systern var glad över telefonkontakten även om den kunde uppfattas som aningen ensidig. Men nu var det han som ringde för att säga att de måste köpa frimärken.

Andra gången i sitt liv

Malte satte upp min återkoppling på väggen. Han gjorde ett streck längst ner på arket för varje gång han läst återkopplingen. Malte var fortfarande hemmasittare men han skrev in i almanackan när uppgifterna skulle göras och lämnas in. Han lärde sig inhandla kuvert och frimärken och tog promenader till brevlådan. När hans syster vid ett tillfälle säger att hon tycker att det är roligt att han själv lägger sina brev på lådan svarar han inte men ringer henne dagen efter och talar för andra gången i sitt liv i telefonen. Malte berättar att han inte lägger breven på lådan utan i. Det tyckte han kändes rimligare.

Man kan skratta åt det här. Eller avfärda det med att det här är ju bara en person. Det är ju bara Malte.

Nu är kursen nedlagd och lite ledsamt är det att tänka på att det finns en och annan Malte därute som faktiskt exkluderas i det nya systemet.  

  • Kristina Ståhlnacke är folkhögskollärare på Örnsköldsviks folkhögskola.