Framtidens animatörer

”Animation är den mest fulländade konstformen, ändå saknar branschen i Sverige en fungerande infrastruktur. Men det ska det bli ändring på.”

Någon blyg viol är han inte, Pär Berg. Han är, och han bär, animationsutbildningen på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Håret är långt, skäggtofsen likaså. Glasögonen är runda och han har på sig en randig skjorta, kavaj och blåjeans med uppvik.

– Jag kan prata om det här så länge. Utbildningen befinner sig just nu i en mycket intressant fas, förklarar Pär Berg.

När han säger det använder han sig av ett lite teatraliskt tonfall, han låter som en välartikulerad professorstyp i en svensk film från 1950-talet. Det gör han mycket, byter röst, tonläge och tempo, antagligen mer omedvetet än medvetet. Ibland hörs barndomens Kalmar-småländska, andra stunder påminner han mer om en Hammarby-supporter på en stimmig bar på Söder i Stockholm. Dessutom har han en slipad finansman med Stureplansutstrålning, att plocka fram ur sin dialektbank.

Pär Berg plockar upp den tappade tråden om den spännande utvecklingen, som har gått från att vara en tvåårig utbildning till att bli en treårig. Det tredje året finansieras av Region Jönköping.

– Det extra året gör att vi är jämförbara med en vanlig treårig grundutbildning på universitetet och det är den nivån jag vill att vi ska vara på, säger Pär Berg.

Han konstaterar, kompletterat med yviga gester, att animation är något väldigt komplext. Det är en mödosam konstform att arbeta med, det är film, fast målat och designat. Han menar också att utbildningen är en del av något större. Själv har han varit involverad i svensk animation väldigt länge.

Platsen måste vara trygg för att deltagaren ska våga vara ärlig i sitt skapande.

Pär Berg andas ut, högljutt. Frustar. Och så förklarar han att det är något som saknas i Sverige. Det som saknas enligt hans analys är ett center för animerad film.

– Om man jämför med våra nordiska grannar så produceras det lite film i Sverige. Vi är bra på mycket, som spel. Där är vi världsledande men när det gäller animerad film är vi inte det. Det kan man råda bot på genom att starta en utbildning och runt den utbildningen skapa ett animationscenter som kan bli det navet, där jag i förlängningen önskar att vi kan flirta med Nässjö kommun och få dem att ge oss ett hus billigt, säger Pär Berg.

Och de deltagare som har gått klart utbildningen, som vill ta del av nätverket och vill arbeta med animation skulle kunna stanna kvar i bygden.

På så sätt kommer företagarhjulen att börja rulla på riktigt. Så tänker sig Pär Berg framtiden för Sörängens folkhögskola och för svensk animation.

Storslagna planer

Visst görs det svensk animerad film redan nu men då skapas det tillfälliga team som sedan upplöses. Varje nytt projekt får därför börja från början och just den uppstarten, som han säger det, är arbetsam. Om branschen är mer samlad skulle mycket tid och pengar sparas, menar han.

Några veckor efter tidningens besök på Sörängen ska det arrangeras ett internationellt och pedagogiskt animationsseminarium.

– Det är för att positionera mig. Med mina storslagna planer kan jag inte bara vara en liten fjös som inte gör någonting, understryker Pär Berg.

Han tar först emot på sitt kontor och sedan virvlar han fram genom utbildningens lokaler, pratar med deltagare, skämtar och guidar, allt på en gång. Han beskriver utvecklingen de senaste åren med ketchupeffekt-bilden. Nöjt berättar han om ett nätverk där finska och norska skolor ingår och att Sörängen precis har inlett ett samarbete med Den Danske Filmskole som har en animationsregissörsutbildning. Deras regielever har i sin tur regisserat Sörängens animatörer i årskurs två.

Deltagaren Karl Fransson sökte till Sörängen i fem år. Han sitter i sitt bås, sin arbetsstation och den del av klassrummet där förstaårsdeltagarna håller till. Karl Fransson äääälskar animation och citerar en gästlärare som besökte skolan några veckor tidigare när han ska försöka förklara vad det är som gör att animation betyder så mycket för honom: ”Animation är liv.”

– Och det är ju just det – den här magin när stillbilder får liv. Den gör att jag är så tacksam för att jag får vara en del av den här processen, säger Karl Fransson som är ungefär lika energisk och entusiastisk som Pär Berg.

Karl Fransson tecknar både på skärm och på papper och drömmen finns kvar, den om att producera sin egen animerade serie och i förlängningen pitcha in ett första avsnitt till något filmbolag i USA.

Pär Berg, ja han studsar fram i korridorerna. Han tänker stort, för det kan man göra även i Småland, långt från Stockholm.

– Åh, det händer så mycket. Eventuellt ska det byggas ett hus här på området. Det manifesterar mina ord fysiskt. Jag vill att huset ska heta ”Saga”. För mig är det ett fantastiskt namn och det har funnits en biograf i Nässjö som hette ”Saga”, säger Pär Berg.

Funnits i tretton år

Utbildningen är kärnan, motorn, i det han pratar om, det han vill ska växa fram här, på det småländska höglandet. Det kommande läsåret kommer det att vara 36 deltagare sammanlagt, tolv i varje årskurs. Senast var det 70 ansökningar till det första utbildningsåret. Pär Berg gjorde ett urval och intervjuade hälften av de sökande innan den sista sållningen gjordes. Själv bor han i grannstaden Eksjö där han hamnade för att Konstfack hade en filial där, ett EU-projekt, i nio år. Han och några kollegor blev kvar och drev en studio och anordnade en nationell festival för animerad film. Sedan fick han frågan av den dåvarande rektorn på Sörängens folkhögskola: ”Vill du starta en utbildning?” Det ville Pär Berg och nu har utbildningen funnits i tretton år. Den tog snabbt över hela hans liv och målet har från början varit att det deltagarna gör ska kunna mäta sig med kandidatstudenterna från andra skolor, de som gör filmer som är med på de stora festivalerna. Att utbildningen får ett extra år är ett viktigt steg på vägen.

Lily Schelander går precis som Karl Fransson det första året och håller på med en film, ”en abstrakt skapelsehistoria”, om en varelse som hon och kamraterna kallar för ”Alien”. Figurerna på ritbordet är långsmala, enögda och en aning kutryggiga och även Lily Schelander är inne på storheten i att ge något eller någon liv.

– Det är så härligt att till slut kunna visa det som jag bara har sett i mitt huvud, det som jag försöker beskriva för folk, säger Lily Schelander som också passar på att hylla folkhögskolan i sig, gemenskapen, den ständigt närvarande möjligheten att diskutera animation.

Hitta sina personliga uttryck

Pär Berg hoppar vidare i tillvaron. Han poängterar att saken är större än personen. Han är medveten om att han tar mycket plats. Han syns och han hörs, men det är utbildningen, skolan, som är det viktiga. Han säger samtidigt att han har en fallenhet för att lära ut.

– Jag vill att deltagarna ska hitta sina personliga uttryck och sina styrkor. I våra olika projekt får de prova på olika roller, olika uppgifter. Då kan de komma på: ”Jäklar vad jag är bra på att teckna bakgrunder.”

Och, flikar Pär Berg in, även om deltagarna sedan väljer andra stigar i livet än den animerade filmen, så är det den kreativa plattformen och miljön på Sörängen som är allt. Platsen måste vara trygg för att deltagaren ska våga vara ärlig i sitt skapande.

LÄS ÄVEN:

Här förvandlas krav till lust

Fiolläraren som hyllar långsamheten

Här utbildas multikompetenta ledare