Hon vill göra folkbildningen känd

Vårsolens strålar börjar värma rejält genom de stora glaspartierna i trapphuset på Ringvägen på Södermalm i Stockholm. Anna-Karin Lindblom kliver upp på en avsats i sina svarta sneakers när det är dags för fotografering.

 – Rena växthuset, här skulle man kunna odla i pallkragar om man har koll på att vattna växterna, skojar hon.

Trädgårdsodling är ett av hennes fritidsintressen hemma på tomten i Vårberg. På jobbet här på Södermalm är Anna-Karin Lindblom sedan ett och ett halvt år generalsekreterare för Folkbildningsrådet. Hon har inget eget chefsrum utan kontoret är aktivitetsbaserat. Hennes aktiviteter kan variera från dag till dag men det blir många möten, bland annat i det stora konferensrummet med namnet Studieförbundet. Vid konferenser och andra besök träffar hon representanter för folkhögskolor och studieförbund, Folkbildningsrådets medlemsorganisationer och myndigheter.

– Jag trivs utmärkt med att arbeta med folkbildning. Det blir många intressanta och respektfulla samtal med engagerade och kreativa människor, säger hon.

Folkhögskolan är inte bara en alternativ väg.

Två saker är särskilt viktiga i chefsrollen, konstaterar hon: att vara väl påläst och förberedd samt att verka för en god arbetsmiljö. Kansliet har 51 anställda, inklusive de som arbetar med ESF-finansierade projekt. Arbetsplatsen ger ett ljust och modernt intryck. På väggarna finns tidningar med titlar som Allt om arbetsmiljö, Fönstret och Affärsvärlden.  

Anna-Karin Lindblom är uppväxt på landet i den lilla orten Stavby på Uppsalaslätten.

 – Mina föräldrar var lite av gröna vågare så det passade bra att bo där. Jag gick i en byskola och vi bodde med skogen runt hörnet.

Efter gymnasiet i Uppsala valde hon att påbörja juristlinjen på stadens anrika universitet.

– Det tog ett tag för mig att landa i en juristidentitet. Jag var mer intresserad av juridik som verktyg för samhällsutvecklingen än av det juridiska hantverket. Det blev i samband med en resa i Guatemala, som då befann sig i inbördeskrig, som jag i grunden förstod hur viktig juridik kan vara just för samhällsutveckling. Då kunde jag göra juridiken till min, säger hon.

Efter ett år på resande fot började hon forska i folkrätt vid Uppsala universitet. I dag är hon disputerad folkrättsjurist med inriktning på mänskliga rättigheter och civilsamhället.

Gedigen arbetsbakgrund

Anna-Karin Lindblom har också en lång yrkesbakgrund på Regeringskansliet. Först på flera olika departement där hon bland annat arbetade som departementsråd. Hon har även varit enhetschef för Enheten för ungdomspolitik och folkbildning på Utbildningsdepartementet och arbetat som regeringens särskilda utredare för inrättandet av Institutet för mänskliga rättigheter. Hon menar att bakgrunden som jurist och engagemanget för mänskliga rättigheter är värdefulla i arbetet som generalsekreterare på Folkbildningsrådet. Mänskliga rättigheter blir ett sätt att orientera sig i samhällsfrågor, identifiera vad som är särskilt viktigt och var gränsen för statens makt går, förklarar hon.

– Relaterar man det till folkhögskolan så handlar det om att se det som en fråga om rätten till utbildning. Många trillar ur grundskolan och gymnasieskolan. Här misslyckas samhället i en mening. Men ser man att det finns en rätt till utbildning så blir folkhögskolan en självklar del av utbildningsväsendet. Inte bara ett komplement eller som en alternativ väg, som man säger ibland. Det blir en del som måste finnas för allas rätt till utbildning.

Det handlar om att hålla balansen gentemot staten och uppfylla förtroendet.

Anna-Karin Lindblom betonar att det finns en frihet för folkbildningen då staten har överlämnat ett förtroende att fördela statsbidraget. Något som man kallar självförvaltningsmodellen.

– Här handlar det om att hålla balansen gentemot staten och uppfylla förtroendet. Folkbildningsrådet har uppdrag både från staten och från våra medlemmar RIO, SKR och Studieförbunden i samverkan. Regering och riksdag styr statsbidraget med de fyra miljarderna som Folkbildningsrådet fördelar, men de styr inte oss eller folkbildningen. Där finns en viktig skillnad jämfört med om en myndighet under regeringen skulle hantera statsbidraget, det skulle öppna för en mer direkt och detaljerad styrning.

Hon framhåller att folkhögskolan har en stark tradition sedan 1860-talet och har lyckats väl.

– Det behöver vi peka på för att utbildningsformens frihet ska finnas kvar. Det är flexibiliteten och möjligheten att anpassa till individen som gör att folkhögskolan lyckas.

Beslut som har varit extra tuffa och kännbara på senare tid är att dra in statsbidrag och att besluta om återkrav.

– Kista folkhögskola har inte fått fortsatta statsbidrag. Ingen vill att vi ska hamna där, men samtidigt bygger självförvaltningsmodellen på att villkoren för stats­bidraget följs. Men det är viktigt att komma ihåg att i de allra flesta fall följs villkoren.

I utkastet till de nya villkoren för distanskurser föreslås bland annat att minst hälften av tiden ska vara lärarledd i sammanhållen grupp. Ett antal folkhögskolor har motsatt sig förändringen och anser att villkoren är för stelbenta och oflexibla för deltagarna. Anna-Karin Lindblom menar att grunden till förändringen är att förtydliga folkhögskolans särart med gemensamt lärande i grupp.

– Vi har haft ett remissförfarande om nya villkor för statsbidrag, så vi får titta på de samlade remissynpunkterna. Men vi tror att de flesta folkhögskolorna inte har något emot de nya villkoren för distansundervisning.

Uppfyller statens syften

På frågan om det är något som förvånat henne i uppdraget på Folkbildningsrådet blir svaret att folkbildningen är så okänd för många.

– Vi kämpar med att göra folkhögskolan och folkbildningen mer känd. Folk i största allmänhet vet knappt vad man pratar om när man nämner folkbildning. Det är konstigt med tanke på hur stor betydelse den har.

 Även beslutfattare kan många gånger ha en oklar bild över vad folkbildning och folkhögskola är.

– Det är jätteviktigt att träffa politiker och besöka utskott, SKR och olika departement. Det är lite av en överlevnadsfråga att det finns en förståelse för folkbildningen och dess betydelse.

Folkbildningsrådet ger varje år ut en rapport till regeringen med en samlad bedömning av att folkbildningen uppfyller statens syften med statsbidraget.

– I många år har Folkbildningsrådet sagt att folkbildningen i hög grad uppfyller statens syften. Men i år har vi ändrat till i relativt hög grad, beroende på det pressade ekonomiska läget som innebär sämre förutsättningar för folkbildningen.

Mycket står på spel

Det mest svårfångade i Folkbildningsrådets uppdrag är att skapa förutsättningar för att fler människor ska få möjlighet att påverka sin livssituation och delta i samhällsutvecklingen.

 – Mångfaldssyftet kräver mer aktivt arbete, mer lärarresurser och sådant som kostar pengar. Statsbidraget täcker inte folkhögskolans grundkostnader längre. Det är en viktig framtidsfråga att statsbidragen måste upp annars kommer fler folkhögskolor att gå omkull, säger hon och syftar på Markaryds folkhögskola som gick i konkurs förra året.

Nu är det mycket som står på spel, valrörelsen är i gång och Anna-Karin Lindblom hoppas att folkhögskolans betydelse ska lyftas.

– Från vårt håll har vi varit tydliga med att folkhögskolan går back och att en skola har gått i konkurs. Den utvecklingen kan inte fortsätta. Vi kan peka på fakta och visa på konsekvenserna av olika beslut och hoppas på att politiker och partier driver frågorna om folkhögskolans betydelse och samhällsrelevans.

LÄS MER:

Johan Söderman: Kunskap är ett maktverktyg

Född att berätta