Härjefors: Så kan vi stötta barnen i deras digitala värld

Mycket av barnens liv utspelar sig i gruppchattar, skriver Andreas Härjefors.

Jag startade ett halvklassprojekt om digital hälsa för att förstå barnens digitala värld – på riktigt. Utan pekpinnar och dömande. Resultatet blev att eleverna såg på sina digitala vanor med nya ögon, skriver Andreas Härjefors, lärare i fritidshem.

Vi pratar om barns skärmtid. Men hur ofta pratar vi om deras digitala liv?

Jag är den förste att erkänna att jag själv har någon form av skärmberoende. Jag fastnar i skrollande, störs av notiser och tappar fokus.
Ibland kan jag längta tillbaka till en annan tid.
Modem. Långsamt internet. Begränsad tillgång.
En bestämd tid man fick vara online. Vilket också innebar mycket lek och rörelse på fritiden på ett annat sätt.
Det var enklare, men också mer kontrollerat.

I dag ser det annorlunda ut.

Barn får smartphones i allt lägre åldrar, med tillgång till en gigantisk värld.
Jag fick en Nokia 3210 i åttan. Man ringde, sms:ade och spelade Snake.
Ingen ständig uppkoppling. Inga gruppchattar. Ingen social press i fickan dygnet runt.
Idag är det en helt annan verklighet.

Så vad kan jag som pedagog göra åt det?
Jag kan idag uppleva att digital hälsa ibland hamnar i värdegrundsinsatser som blir ytliga eller skyndas igenom. Därför bestämde jag mig för att göra något eget.

Mobillådan har blivit överfull

Nyfikenheten och upptäckterna grundade sig i hur jag såg att mobillådan som vi hade i tvåan växte från en telefon som var parkerad där till att vi behövde ha två fulla mobillådor.

En annan sak var hur jag har lagt märke till när barnen går hem, hämtar sin telefon, hur de kollar igenom en massa notiser och scrollar i rekordfart. Här fanns det ett utrymme för att utforska något tillsammans.

Jag startade ett halvklassprojekt om digital hälsa. Fokus skulle bli att förstå barnens digitala värld – på riktigt. Genom samtal, värderingsövningar, analoga övningar och forskning. Utan pekpinnar, utan dömande.

Ett av halvklasstillfällena i temat handlade om digitala konversationer.

Eleverna fick textbubblor, emojis och blankt papper. Deras uppgift var att skapa en egen digital konversation. Helt fritt innehåll – utan styrning kring vad de skulle skriva eller hur konversationen skulle se ut.

”Får jag ha med svordomar?”
”Behöver det vara något som har hänt på riktigt?”
”Får man skriva om precis vad som helst?”
Frågorna i sig säger något.
När de klipper, klistrar och skriver börjar en värld träda fram.

Jag ser:
- djupa samtal om vänskap, svek och uteslutning.
- vänskaplig ”roast” mellan kompisar
- vardagliga chattar om att spela, leka eller ses
- speglingar av varandras konversationer (alltså som att de skriver med varandra)

Deras sociala arena

Och jag inser:

Det här är deras verklighet.
Det här är deras sociala arena.
Det är här relationer byggs och bryts.

Vid nästa halvklasstillfälle pratade vi om varför de valde just sina konversationer. Vad speglar deras vardag? Vad händer i gruppchattar? För det är där mycket av livet pågår i dag.

Jag är övertygad om att många vårdnadshavare har ganska bra koll. Men inte hela bilden. Och det är här skolan har en unik möjlighet.
Att inte bara reagera. Utan att förstå. Utforska. Och ge barnen verktyg att navigera i sin digitala värld.

Det som pågår i deras digitala värld är något som påverkar deras vardag på skolan.
Jag har till och med hört kollegor säga om situationer som skett mellan elever digitalt utanför skolan ”inte är vårt ansvar” för att det inte händer på skolan. Men det som sker digitalt stannar sällan där. Det följer ofta med in i skolan och blir en del av elevernas vardag även hos oss.

”Behöver inte telefonen hela tiden”

Sista halvklassen med en av grupperna blir också vår sammanfattning av temat.
Eleverna får skriva på post it-lappar vad de tar med sig från arbetet. Vad de har lärt sig. Vad de tänker på nu.

Jag läser lapparna högt.

”Jag har lärt mig att använda mobilen mindre.”
”Jag har lärt mig att man inte behöver sin telefon hela tiden.”
”Att vi är beroende av telefoner.”
”Jag har lärt mig att det är dåligt att scrolla.”

Och där någonstans händer det.
Inte för att eleverna säger exakt det jag vill höra. Inte för att målet är att ta bort telefoner.

Ser sin vardag med nya ögon

Utan för att reflektionerna finns där.
Att de har börjat fundera.
Att de ser sin egen vardag med lite nya ögon.

Det är sådana stunder som gör att mitt pedagoghjärta slår lite extra.
För mig är det här små pedagogiska uppenbarelser.
Små lärdomar som visar att samtal, nyfikenhet och gemensamt utforskande faktiskt kan göra skillnad.
För det här handlar inte om skärmtid.
Det handlar om deras livstid och hur vi väljer att möta den.

Andreas Härjefors är lärare i fritidshem i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Härjefors: Skolans hjälpreda? Nej, tack!

”Därför ska vi inte fördöma barnens Squid game-lekar”

Så får fritidsläraren skärmtiden att bli meningsfull

Amanda minimerar skärmtiden på fritids

Forskaren: Föräldrarnas värderingar ska inte styra

Lärarna i fritidshem är restriktiva med skärmtiden