Efter Pisaraset: Nu krävs fyra förändringar
Christina Hellman är ordförande i Svenska Dyslexiföreningen. Foto: Inger Fridolfsson
Debatt Pisamätningen kan bara identifiera att det finns ett problem och var utvecklingen går åt fel håll – men provet kan aldrig berätta vad Sverige ska göra åt det. Det arbetet måste skolsystemet göra själv genom vetenskaplig uppföljning, skriver Christina Hellman, ordförande i Svenska Dyslexiföreningen.
Jag började skriva på en debattartikel om begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – två grundpelare, inskrivna i 1 kap. 5 § skollagen (2010:800) som ska styra lärares undervisning och pedagogiska beslut.
Men så offentliggjordes resultaten från Pisa 2025, mitt i valspurten. För Sveriges del innebär de en historiskt kraftig kunskapsnedgång bland svenska 15-åringar för i första hand läsförståelse och matematik – de lägsta nivåerna någonsin sedan mätningarna började. Visst, många andra länder backar också, men för svensk del är kurvan nedåt brantare. Nästan en tredjedel, 31 procent, av eleverna når inte upp till den grundläggande nivån i läsförståelse, jämfört med 24 procent 2022. Och för första gången minskar andelen goda läsare, från 10 till 8 procent.
Populistiska utspel och partipolitisk pajkastning
Det var som sagt valtider och våra politiker var inte sena att komma med förklaringar. Utbildningsminister Simona Mohamsson, Liberalerna, skyllde på en ”digital pandemi”, hennes partikamrat, gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm ville, i samma anda, flytta fokus från skärm till pärm. Sverigedemokraterna hänvisade till språksvårigheter och bristande integration. Från Socialdemokraterna angavs bristande resurser och för stora klasser, en effekt av tidigare skattesänkningar samt Sverigedemokraternas inflytande i skolfrågor. Vänsterpartiet pekade på att friskolorna med sina vinstkrav utarmar skolan på kvalitet och resurser.
Det var inte bara jag som höjde på ögonbrynen. Tidningen Vi Lärare konstaterade att det är illavarslande att politiker använde det historiska kunskapstappet till populistiska utspel och partipolitisk pajkastning i stället för att enas om långsiktiga lösningar.
Och långsiktighet är något vi länge saknat i våra regeringars olika satsningar på skolan. Skolverket har trycket uppifrån på sig att leverera förslag till åtgärder snabbt, helst redan igår.
I nationella ”lyft” lappar man över de akuta bristerna med tidsbegränsade satsningar. Vi har haft läslyft, mattelyft, digitaliseringslyft, NT-lyft, specialpedagogiklyft, språk- och kunskapsutvecklande lyft och säkert fler. Kan vi inte bara börja tillämpa kriterierna vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet även i det svenska utbildningssystemet?
Fyra konkreta förändringar krävs
I en artikel i SvD den 9 september skriver forskare i Center for Educational Leadership and Excellence (CELE) vid Handelshögskolan i Stockholm, att det svenska utbildningssystemet redan från start måste bygga in systematiska utvärderingar i alla skolreformer för att försäkra sig om att de uppnår önskat resultat. Fyra förändringar som skulle bidra till detta är, skriver de:
- Utvärdera effekter från start: Större förändringar införs i dag utan att man skapar förutsättningar för att ta reda på om de faktiskt fungerar, för vem de fungerar och under vilka omständigheter.
- Testa i mindre skala: Innan en ny skolreform rullas ut över hela landet bör den prövas och utvärderas på ett mindre antal skolor för att se om den ger önskat resultat.
- Sluta leta enkla syndabockar: Politiker och beslutsfattare har en tendens att presentera långa listor på färdiga förklaringar – som skärmar, segregation, frånvaro eller marknadsskolan. Forskarna varnar för att behandla dessa teorier som absoluta sanningar innan de har undersökts vetenskapligt.
- Evidensbaserade skolmyndigheter: Forskarna riktar ett direkt krav mot statliga skolmyndigheter (som Skolverket) att arbeta mer systematiskt och evidensbaserat, i linje med den kritik som Riksrevisionen tidigare har framfört.
Forskarnas budskap är att Pisa-mätningen bara kan identifiera att det finns ett problem och var utvecklingen går åt fel håll – men provet kan aldrig berätta vad Sverige ska göra åt det. Det arbetet måste skolsystemet göra själv genom vetenskaplig uppföljning, så att man till nästa Pisa-mätning faktiskt vet vilka förändringar som gjorde skillnad.
Christina Hellman, ordförande i Svenska Dyslexiföreningen
Debattartikeln har tidigare publicerats i Svenska Dyslexiföreningens tidskrift ”Läs- och skrivsvårigheter & Dyslexi”
LÄS ÄVEN
Efter Pisaraset: Betygen högre i nästan alla ämnen
Sandström: Vi rasar i Pisa men här hemma fortgår charaden