Debatt: Nalle Puh har något viktigt att lära skolan

Den 14 oktober firar världens mest kända björn 100 år. Björnen heter som bekant Winnie-the-Pooh, eller Nalle Puh på svenska. Mycket vatten – och honung – har runnit under dessa 100 år. Tydligt avspeglar vår långlivade brittiska björn en central aspekt i den mänskliga kognitionen: att människans hjärna är hårdkodad att minnas berättelser, särskilt historier som förstärker och förtätar våra känslor och livserfarenheter på ett fantasifullt, träffsäkert och medryckande sätt.

”Vita brevis, ars longa” – livet är kort, konsten lång. Uttrycket tillskrivs medicinens fader Hippokrates och handlade först om läkekonsten, men kan lika gärna beskriva litteraturens märkliga överlevnadsförmåga. För vem minns politikerna, professorerna och de andra dignitärerna som var viktiga 1926? Mot Nalle Puh står de sig slätt. Christopher Robin, Nasse och I-or har överlevt sina samtida statsmän. Sjumilaskogen blev ett mer långlivat historiskt landskap än många av Europas dåtida stater.

Ingen hård och dömande makt

I Sjumilaskogen finns bekymmer, men ingen hård och dömande makt. Konflikterna uppstår i stället kring att någon känner sig bortglömd, någon är rädd eller blir inte inbjuden. Puh är inte särskilt rationell, Piglet är ängslig, I-or kroniskt pessimistisk och Kanin vill gärna ha ordning. Ändå fungerar deras lilla samhälle med sin värmande gemenskap och ofullkomlighet.

Winnie-the-Pooh förblir evigt ung, en hundraårig klassiker som fortsätter att producera mening. relevans och gemenskap – från förskolan till föreläsningssalen. Med nya läsare ges den också nya sammanhang, frågor och perspektiv.

Filosofen John Tyerman Williams skrev ”Pooh and the Philosophers”, där Platon, Kant, Nietzsche, Heidegger och Sartre samsas med en honungsintresserad björn. Benjamin Hoff använde Puh för att introducera västerländska läsare till taoistiskt tänkande i ”The Tao of Pooh”. Och år 2000 publicerade fem forskare den lärda och lekfulla artikeln ”Pathology in the Hundred Acre Wood” i ”Canadian Medical Association Journal”, där Puh, Piglet, I-or och de andra analyserades ur ett neurovetenskapligt och psykologiskt perspektiv. Fantasi och vetenskap, kreativitet och kunskap stärker varandra; ett belägg för att uppdelningen mellan ”hårda” och ”mjuka” vetenskaper leder fel och att hjärnan fungerar bäst när synapserna växer rikt och fritt.

Finns en lärdom för skolan

Här finns också en lärdom för skolan, ett vaccin mot bildningsförakt och förenklat tänkande där olika kunskapsformer värderas hierarkiskt och exkluderande, snarare än befruktar och kompletterar varandra. För i berättelsens unikt personburna, empatiska och sociala kopplingar mellan olika sorters vetande – i tid och rum – överträffar vi människor alltid maskinerna, en viktig sak att ha i åtanke på när många gapar om att vi håller på att missa AI-tåget som ska ta oss till det digitala paradiset.

Här kan det också vara nyttigt att hålla i minnet att alltifrån framgångsrika neurovetare till filosofer kan ha stor nytta av en berättelse som de lyssnade till som barn och säkerligen också läste för sina barn. Här går kreativitet, känslor och kunskap hand i hand genom livet.

Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.

Referenser

Hoff, B. (1982). The Tao of Pooh. E. P. Dutton. 

Milne, A. A. (1926). Winnie-the-Pooh. Methuen & Co. 

Shea, S. E., Gordon, K., Hawkins, A., Kawchuk, J., & Smith, D. (2000). Pathology in the Hundred Acre Wood: A neurodevelopmental perspective on A. A. Milne. Canadian Medical Association Journal, 163(12), 1557–1559. https://doi.org/10.1503/cmaj.163.12.1557

Williams, J. T. (1995). Pooh and the philosophers: In which it is shown that all of Western philosophy is merely a preamble to Winnie-the-Pooh. Methuen