Debatt: Nya kursplanen i historia kör över utredningen
Kenneth Nordgren är professor i samhällsvetenskapernas didaktik vid Karlstads universitet.
Debatt Läroplansutredningen var tydlig. Stoffträngseln ska inte öka. Undervisningsstrategierna ska vara ämnesspecifika. Vedertagna ämnesbegrepp ska användas i så hög utsträckning som möjligt. Regeringen tillsatte sedan en expertgrupp och gav den, med Skolverkets ord, ”ett tungt mandat”. Förslaget till kursplan i historia bryter mot alla tre riktlinjerna, skriver professorn Kenneth Nordgren.
Stoffet växer utan prioritering. Ta mellanstadiet, där eleverna nu ska ta sig från Mesopotamien och Egypten, via Indus och Kina, antikens Grekland och Rom, kristnandet, de fyra stånden, Hansan och Kalmarunionen, vidare till fogdar, finnmarkerna, universiteten och häxprocesserna, för att sedan hinna med frihetstiden, det gustavianska enväldet, tryckfrihetsförordningen 1766, Svenska Akademien, tornedalingarna, Finland under ryskt styre, unionen med Norge, skiftesreformerna, urbaniseringen, emigrationen och ståndsriksdagens avskaffande 1865. Det som tas bort: historiebruk.
Utredningen pekade ut historia som ett av ämnena med störst stoffträngsel och skrev att en ökad precision i kursplanerna kräver ”svåra val av vilket innehåll som ska prioriteras”. Förslaget gör inga. Lärare vet vad det betyder: mindre tid per moment, mindre fördjupning, mindre repetition.
”Tolkningen lämnas åt slumpen”
Ämnets begrepp försvagas. Historiemedvetande och historiebruk, trettio års anknytning till nationella och internationella kärnbegrepp och forskning stryks. Progressionen i begreppsanvändning stannar vid ordet ”gradvis”. Källkritiken blir något läraren visar och eleverna ”vid vissa tillfällen” får prova. Stoffet regleras medan tolkningen lämnas åt slumpen.
Det som framträder är en torftig historiesyn. Missförstå mig inte: utan kronologi och referensram kan ingen tänka historiskt, och befästa kunskaper frigör arbetsminne för det svårare arbetet – det kognitionsforskningen kallar att bygga scheman. Men ett schema är inte en lista. Det byggs i växelverkan mellan fakta och frågor, och det är det som ger förmågan att hantera nätverk av orsaker, följder och tolkningar. Varför berättas samma händelse olika? Vilka källor kan vi lita på? Vem använder historien, och till vad?
”Förslaget blir självmotsägande”
Kognitionsforskningen tas inte på allvar. Att forskning om minne och lärande vävs in är grundläggande. Men anknytningen stannar vid ytan och förslaget blir självmotsägande. Det skriver, helt riktigt, att ”undervisningen har en systematisk och långsiktig struktur där centrala kunskaper och färdigheter regelbundet återkallas, bearbetas och används”. Men kursplanen skriver varken fram en sådan struktur – vilka kunskaper som är centrala, vad som ska återkomma – eller lämnar utrymme för återkallning. Antingen tas kognitionsforskningen på allvar, och då måste stoffet bantas och perspektiven skrivas fram. Eller så är den dekor.
Metodik och kognitionsforskning står inte i motsättning till en perspektivrik historieundervisning. Det gör däremot denna kursplan. Remissen är öppen.
Kenneth Nordgren
Professor i samhällsvetenskapernas didaktik
Karlstads universitet
