85 procent av lärarna förväntas differentiera sin undervisning, trots det menar 51 procent att det är otydligt vad det innebär i praktiken. Det visar en ny undersökning som Novus gjort på uppdrag av Ämnesläraren.

Bilden av ett otydligt begrepp förstärks när man läser lärarnas fritextsvar. Vissa beskriver differentiering som att låta några elever öva mer för att befästa grundläggande kunskaper samtidigt som de som ligger längre fram får gå vidare till mer utmanande uppgifter. Andra menar att differentiering innebär att undervisningen i betydligt högre grad anpassas efter elevers förutsättningar – exempelvis genom olika genomgångar, arbetssätt, undervisningsinnehåll, läromedel och redovisningsformer.

Riskerar att splittra klassrummet

Det är den mer långtgående tolkningen av differentierad undervisning som får hård kritik av många lärare och forskare i granskningen. Dels menar de att det leder till en orimlig arbetsbörda för läraren, dels ifrågasätter de om det verkligen gynnar elevernas lärande när läraren förväntas bedriva flera olika undervisningsupplägg samtidigt. Att alla elever är sysselsatta är ingen garanti för att de lär sig något. Tvärtom riskerar en alltför omfattande differentiering att splittra klassrummet och göra det svårare för läraren att hinna ge alla elever det stöd de behöver.

Trots den hårda kritiken svarar hela 75 procent av lärarna att deras skolledningar förväntar sig att de ska differentiera sin undervisning. Den biträdande rektorn Linnea Lindquist tror sig veta varför:

”Det är gratis för rektor att säga åt lärare att undervisa på 15 olika sätt. Att sätta in speciallärarstöd, ha assistenter och mindre undervisningsgrupper är mycket dyrare. Men det är respektlöst mot lärarkåren. Alla fattar att det inte går.” 

Hampus Jarnlo är redaktör på tidningen Ämnesläraren och Grundskolläraren.