LÄS MER ”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”

En skåpdörr slår igen längre bort i korridoren, och sedan kommer springande steg. Bakom dörrarna på högstadiet hörs lektioner som redan har börjat. En elev skyndar förbi mig med jackan halvvägs av och andan i halsen.

”Glömt ladda mobilen”, säger han i förbifarten.

Jag ler. ”Lätt hänt, de har nog börjat på mattelektionen redan, smyg in.”

Han hinner fram till dörren, och sekunder senare öppnas den inifrån. Jag hör en skarp röst som lägger skulden på honom. Lektionen började för tio minuter sedan, och det här blir ett meddelande hem i SchoolSoft! Hans axlar åker upp. Jag ser hur han växlar från stressen att komma fram till stressen att få skäll. Två vuxna, samma försening och två svar inom en halv minut.

Hur kommer han att se på skolan efter det här? På lärande, och på vuxna? Kommer han att komma sent mindre ofta nu?

Läraren såg förseningen. Jag såg eleven som skyndade från skåpet. Vi ser olika saker. Läraren hade inte hört om mobilen. Och det som sker i elevernas liv vet vi ofta väldigt lite om. Jag anklagar inte läraren i dörren. Vi har själva varit fulla av stressen att starta upp första lektionen, med elever som droppar in när vi redan har börjat och måste börja om. Vi har alla någon gång varit läraren i dörren.

Ändå riskerar ögonblicket att lära eleven att han är en sådan som kommer för sent. Orden gällde förseningen, men rösten lade skulden på honom. Skäll som riktas mot människan i stället för mot handlingen får oss sällan att vilja ställa till rätta. Hellre gömmer vi oss, eller blir arga.

Krav utan värme blir auktoritärt. Värme utan krav blir eftergivet. Först när båda finns på samma gång blir en vuxen en auktoritet.

Samma fråga, om vad vuxnas svar lär barn, står i en ledare i Expressen, fast den gäller något mycket allvarligare än en försening. Linnea Lindquist, själv skolledare, skriver på ledarsidan under rubriken Kramar är inte svaret när barn kastar sten. Hon skriver efter det som hänt på Östra skolan i Vaggeryd, där ett arbetslag sjukskrev sig efter våld från en handfull lågstadieelever: vässade pennor mot personalens händer och stenar som letats fram för att kastas mot nacke och rygg. Redan i ingressen avvisar hon tanken att våldet beror på brister i lärarnas relationsbyggande, en tanke hon säger att hon mött redan som ny lärare. För henne är relationer viktiga, men ett verktyg och inte skolans mål. Hon återger skolans mångfaldsmotto och kallar det naivt att se mångfald som en styrka i sig. Mångfald måste ledas, skriver hon. Goda relationer byggs, skriver hon, genom tydlighet, förutsägbarhet och höga förväntningar, med regler som gäller alla, konsekvenser när de bryts och en skola som upplevs som rättvis. När relationer sätts på piedestal vågar personalen inte leda, av rädsla för att få fel elevsyn.

Mycket av det har hon rätt i. Våldet ska stoppas. Vuxna ska leda. Regler ska gälla alla. Disciplin räcker inte ensam, skriver hon själv. ”Relationer står inte i motsats till gränssättning.” Hon skiljer också på att vara en auktoritet och att vara auktoritär. Den skillnaden har ett namn. Den heter värme. Krav utan värme blir auktoritärt. Värme utan krav blir eftergivet. Först när båda finns på samma gång blir en vuxen en auktoritet.

Ingen relation skyddar mot en sten. Det personalen i Vaggeryd har utsatts för är inte deras fel, och det säger ingenting om deras relationer till eleverna. Våld ska mötas av vuxna som agerar. En trygg skola bygger inte på enskilda lärares förmåga att hantera svåra situationer, utan på en kultur som vi vuxna skapar tillsammans.

Men på två ställen kliver hon fel.

Det första är att hon läser in för mycket. Rubriken avvisar kramar som svar på stenar, men hon nämner ingen som har föreslagit det. Hon ställer sedan skolans motto ”Vi är alla olika – vi är mångfald, vi är framtid, vi är Östra skolan” bredvid våldet. Vad ska läsaren dra för slutsats av det? Vad menas?

På samma sida står att skolan ska ha gemensamma skolregler med en konsekvensplan. Mottot säger lika lite om vad som hänt i klassrummen som reglerna bredvid det. Detta kallas bekräftelsebias: man ser det som stöder den egna sanningen och väver in det i sin berättelse. Ingen av oss är fri från det. Jag vet inte hur personalen på Östra skolan har arbetat med regler och relationer. Det tror jag inte Linnea vet något om heller.

Det andra är receptet i Linneas ledarsida: tydlighet, regler som gäller alla och konsekvenser. Tillbaka till korridoren. Det var vad läraren i dörren gjorde. Regeln var tydlig och konsekvensen kom direkt. Där fanns ingen rädsla för att leda. Där fanns en lärare mitt i en lektion, och vi vet alla hur det är.

Men vad lärde det eleven?

Ett år senare, av skäl som inte hör hit, placeras han i den särskilda undervisningsgrupp jag ansvarade för. ”Tur att du jobbar här” är det första han säger.

Hans mattelärare har berättat att han inte har räknat ett tal på över en månad. Vi sätter oss med en mattebok redan första passet. Boken slås upp på bordet mellan oss. Jag ler mot honom och säger att vi gör det tillsammans. Sedan börjar jag förklara sannolikhetsläran, den del som står på planeringspappret.

Det krävdes så lite för att få igång honom. Ett leende. Ett vi. Han går senare ut nian med D i matematik.

Kraven fanns kvar. Det var relationen som fick dem att bära.

Här går den verkliga skiljelinjen. Att krav behövs är vi överens om. Att förstå ett beteende är inte att acceptera det, och att visa omsorg är inte att avstå från konsekvenser. Det vi är oense om är ordningen. Hon menar att relationen växer ur tydligheten. Jag menar att relationer inte är motsatsen till tydligt ledarskap utan förutsättningen för det. Relationer handlar om att kunna påverka eleven positivt, och ju närmare relation vi har med våra elever, desto lättare har vi att påverka deras beteenden.

Lydnad är en risk när konsekvenser kommer utan närhet, och den risken gäller oss alla. Jag har tidigare skrivit om skolmodellen No Excuses, där elever får konsekvenser när de inte gör som vuxna önskar, och varnat för att barn som straffas till lydnad kan göra som vi vill, men bara medan vi tittar. För visst kan jag som vuxen få ett barn att kuvas, att lägga sig under ett strikt ledarskap av rädsla för att göra fel. Men då skjuter vi bara problemet framför oss och gör både barnet och samhället en björntjänst.

Det jag lärt mig av att arbeta tillsammans med elever är att krav och kramar båda behövs för en pedagogisk relation som bär. En sådan relation kräver värme, empati och samtal åt båda håll. Ett tryggt samhälle bygger på människors inneboende vilja att göra rätt, för sin egen skull och för andras. Genom varma kravställare får barn en modell inom sig för att göra rätt. Annars lär de sig något annat, som att en ledare inte behöver lyssna eller visa empati. Sådana framtida chefer vill ingen av oss ha.

Linnea Lindquist vill ha en skola som upplevs som rättvis, och där är vi överens. Människor följer regler främst för att de upplever reglerna, och dem som bestämmer, som rättvisa, mer än av rädsla för straff. Men rättvisa är inget ett barn läser sig till i en konsekvensplan. Det är något barnet upplever i mötet med en vuxen, i dörren eller vid bordet med matteboken. Därför är det viktiga vilka beslut vi tar i de ögonblicken: att de för oss närmare våra elever, så att vi kan påverka dem positivt med vårt ledarskap.

Vill vi ha ett samhälle som lyder när någon tittar? Eller ett samhälle som gör rätt när ingen tittar?

Det avgörs redan i dörren på morgonen.

LÄS ÄVEN

Niclas Fohlin: ”Vilka blir förlorarna i en alltmer auktoritär skola?”

Fohlin: ”Vi skyller vår otrygghet på barnen”

Fohlin: ”Nu måste grälet om skolan få ett slut”