”Alla elever lär sig likadant … utom alla som inte lär sig likadant”

LÄS MER Reformerna sätter systemets behov framför elevernas

Det vi ser nu med de kommande skolreformerna innebär ett skifte och ett välkommet potentiellt nytt steg in i en inkluderande skola. Den specialpedagogiska disciplinen har länge argumenterat för att det inte är ett kategoriskt perspektiv som kommer att leda till bättre lärande och resultat för elever som är i skolsvårigheter. Kategorier som lärstilar, diagnoser, språklig bakgrund eller socioekonomisk bakgrund är inte gynnsamma för lärande och hjälper inte lärare att utforma en undervisning som förmedlar och förankrar kunskaper och färdigheter för alla.

Ur ett specialpedagogiskt perspektiv är detta välkommet. Vi måste lyfta blicken från individuella brister till möjligheter på gruppnivå.

Just nu används kognitionsvetenskapen för att sprida budskapet att elever inte är så olika. Jag såg till exempel en referens till Dylan Wiliams berömda citat i flödet på Linkedin: 

“After all, teaching is interesting because students are so different, but it is only possible because they are so similar.” *

Ur ett specialpedagogiskt perspektiv är detta välkommet. Vi måste lyfta blicken från individuella brister till möjligheter på gruppnivå. Allt arbete inom det specialpedagogiska fältet handlar om det. 

När lärare använder kognitionsvetenskapliga rön i sin undervisning skapas också en lärmiljö där stöttning för lärande är automatiserat med till exempel dual coding, stegvisa instruktioner och stegvis träning, modellering, systematiskt återkallande av information ur minnet med mera.

Så långt allt väl.

Men sedan händer något med reformernas inriktning. Trots devisen att alla elever lär likadant landar man i tankevurpan att det ändå bara gäller vissa elever. Det finns fortfarande kategorier av elever som inte lär sig likadant som de som lär sig likadant, så de måste få något annat.

Inkluderingen gällde aldrig de elever som utmanar undervisningen. Inkluderingen gällde bara de som kan ta emot och följa den. Paradoxen är svår att förstå. Ska undervisningen nu med kognitionsvetenskapens hjälp utformas så att alla elever kan följa den eller ska undervisningen nu med kognitionsvetenskapens hjälp utformas så att det blir tydligt vilka som kan och vilka som inte kan? Varpå ett urval och en segregering möjliggörs? 

Vad som skulle kunna vara en mer inkluderande ansats riskerar att snubbla på vägen med ett ännu starkare kategoriskt perspektiv. Konsekvenserna av det kommer vi att få leva länge med.

Det jag hoppas är att skolor och framför allt huvudmän gör ordentliga riskanalyser så att man kan förbereda sig för det nya stödsystemet kopplat till den nya kunskapssynen i den framtida läroplanen. Här är några frågor som jag tycker är viktiga att lyfta framöver: 

• Vad händer när stödundervisning införs och ledning och stimulans åter blir fokus för undervisningsuppdraget? 
• Vad händer med de extra anpassningar som används fram till juli 2028? Vilka har gett goda effekter och vilka har det inte? 
• Vilka extra anpassningar kan sägas vara en del av en kognitionsvetenskapligt baserad stöttning och vilka har inneburit ineffektiva lättnader för elever, lärare och skolan? Hur kan de tas bort, och hur kan de andra införlivas i en kognitionsvetenskaplig undervisning?
• Vilka risker finns med lärares bedömningar av elevers stödbehov? Hur reduceras ett fortsatt fokus på beteenden och mående som grund för stöd? Hur stärks lärares pedagogiska bedömningskompetens så att ledning och stimulans enligt läroplanen blir grund för stödbehov?

Det kan bli mer inkluderande och därmed mer resurseffektivt med det nya som kommer. Men det kan också bli väldigt resurskrävande och medföra risker för att elever inte får riktat, tidigt och pedagogiskt stöd utifrån lärbehov. Det kan bli fokus på kategorier av elever där man buntar ihop dem utifrån brister och gemensamma diagnoser.

Alla elever lär sig likadant utom de som inte lär sig likadant och de som inte lär sig likadant som andra elever som lär sig likadant lär sig inte heller likadant. 

*Wiliam, D. (1999). Formative assessment in mathematics. Part 1: Rich questioning. Equals: Mathematics and Special Educational Needs, 5(2), 15–18.

LÄS ÄVEN

”När ett fält vill innefatta ’allt’ blir gränserna suddiga”

”Kognitionsvetenskap kan aldrig bli mer än ett komplement”

”Regeringens lösning på skolproblemen – ta bort problemlösarna”