Speciallärarreformen: Underlaget som inte håller

Ett eget utbildningsspår för årskurs 5–7 motiveras med mellanstadiets särskilda behov. Betänkandet hävdar att statistik över speciallärare och specialpedagoger per stadium saknas, men uppgifterna finns i bilagan till Skolverkets lärarprognos, en av utredningens egna huvudkällor. I stället hänvisar betänkandet till ett tio år gammalt studentarbete där åtta lärare säger att mellanstadiet inte prioriteras.

Den faktiska statistiken (se graf här intill) visar att mellanstadiet hade fler speciallärartjänster än högstadiet, trots ungefär lika många elever. Specialpedagogtjänsterna var nästan jämnt fördelade mellan stadierna.

Studentuppsatserna och källhanteringen

Mellanstadieexemplet är en del av ett större problem med utredningens kunskapsunderlag. Av de 55 posterna under rubriken litteratur i referensförteckningen är 29 studentuppsatser. Utredningen hänvisar till dessa arbeten på 48 ställen. Av hänvisningarna finns 29 i avsnitten om behoven på mellanstadiet och bland äldre elever.

På 26 av de 48 ställena återges underlaget ofullständigt: 14 hänvisningar tappar förbehåll eller begränsningar, medan 12 återger studenternas referat av andra forskares resultat utan att originalforskarna anges. Utredningen redovisar inte hur de 29 arbetena valdes ut, hur många uppsatser som lästes eller vilka kriterier som användes för att bedöma deras kvalitet och räckvidd (i DiVA finns minst 2 909 examensarbeten från utbildningarna under den berörda tioårsperioden).

Eva Durhan försvarar användningen med att arbetena är aktuella och intressanta:

– De är ju dessutom godkända som examensarbeten. Sedan vill jag betona att utredningens huvudsekreterare noggrant läst alla examensarbeten som vi tagit med.

Ändå tappar 14 av hänvisningarna förbehåll som står i just de uppsatserna.

Wieland Wermke blir upprörd.

– Att en så viktig utredning bygger så mycket på studentarbeten är helt enkelt svårt att svälja, säger han. Och det är taskigt mot studenterna, som inte är forskare utan skriver dessa uppsatser som ett slags hantverksprov. Det är som om vi skulle bygga sjukvårdens stora reformer på några specialistsjuksköterskors examensarbeten. Jag förstår inte varför de inte tog med fler vetenskapliga arbeten, det finns ju mängder! Vi har en duktig forskarkår i Sverige och i hela Norden.

Källförteckningen innehåller tydliga spår av bristande slutkontroll. Webbadresstaggar från ChatGPT och med spårning från Google-annonser finns kvar i den tryckta utredningen. Tre hänvisningar pekar på en nedladdningsmapp på en persondator, i formatet file:///C:/Users/.../Downloads/, med ett utskrivet användarnamn. Läsaren kan inte öppna dessa länkar.

Eva Durhan säger att utredningen inte använt AI i sin research och lägger ansvaret för ChatGPT-taggningen på det direktupphandlade utbildningsföretaget Vilna AB. Men länkfelen finns kvar i en publicerad statlig utredning som ska ligga till grund för ett genomgripande systemskifte.

Remissinstanserna får fylla luckorna

Wieland Wermkes kritik gäller också hur utredningen har genomförts.

– Jag har läst många utredningar och jag ser under läsningen att här har utredaren väldigt ont om tid. Utredningen går inte ner på detaljnivå, den skummar bara på ytan. Att utredaren saknar specialpedagogisk bakgrund och att det saknas etablerade forskare i specialpedagogik bland experterna inger inte förtroende.

När tidningen Specialpedagogik intervjuar Eva Durhan återkommer hon upprepade gånger till det pågående remissförfarandet.

– Det finns säkert mängder av intressanta förslag för att göra utbildningen bättre. Jag ser verkligen fram emot vad de olika remissvaren kommer att säga. Saker kan alltid förbättras, våra förslag kommer att vässas.

Remissinstanserna ska granska, kritisera och förbättra offentliga förslag. Men deras uppgift är inte att i efterhand göra den analys som utredningen skulle ha lagt fram.

Förordningen om konsekvensutredningar kräver bland annat:

● Beskrivning av vad som händer om ingen åtgärd vidtas.

● Redovisning av möjliga alternativ och deras för- och nackdelar.

● Beräkning av förslagets kostnader och intäkter.

Betänkandet innehåller inget samlat nollalternativ. Ingen annan utformning av den nya examen ställs mot huvudförslaget. Det finns inga kostnadsberäkningar.

Utredningen fastslår i stället att kostnaderna ryms inom myndigheternas ordinarie anslag och att kommunala huvudmän inte får några kostnader – detta utan att man har räknat på hur huvudmännen ska bemanna skolor som omfattar flera stadier eller vad fyra parallella utbildningsspår kostar lärosätena.

Direktivet öppnade för en påbyggnadsbar utbildning och möjligheten att läsa flera inriktningar. Men förslaget ger ingen tydlig väg till en andra stadiespecialisering – just det som en skola med elever på båda sidor om gränsen behöver. Betänkandet beskriver dessutom masterexamen som ”en annan möjlighet att bygga på behörigheterna”, men konstaterar i samma stycke att ”en masterexamen påverkar inte studenternas undervisnings-behörigheter”.

Motstridiga besked om behörigheten

Även den centrala frågan om vem som får ge särskilt stöd är oklar. Eva Durhan beskriver dagens utbildningar som alltför snäva i fråga om specialisering men alltför breda i fråga om elevernas ålder – ”från förskolan till gymnasiet”. Samtidigt är hon medveten om att det inte är så dagens individuella behörighet fungerar, utan att den bygger på lärarens grundexamen och kan beskrivas som en trappa: en speciallärare får ge särskilt stöd i de årskurser som lärarexamen omfattar och normalt även i närmast följande stadium, men bara inom sin specialisering. En speciallärare i matematik får alltså inte automatiskt ge särskilt stöd i läsning.

Enligt betänkandets beskrivning ska den nya specialläraren i stället bli behörig att ge allt särskilt stöd – men bara inom sin skolforms- och stadiespecialisering. Problemet är att utredningens författningsförslag inte ändrar de paragrafer som avgör behörigheten. Betänkandets beskrivning och de bestämmelser som ska stå kvar ger därför inte samma besked.

Motsägelsen blir särskilt tydlig för förskollärare. Betänkandets beskrivning kan läsas som att en legitimerad förskollärare som går specialiseringen för förskola, fritidshem och årskurs 1–4 blir behörig att ge särskilt stöd även i årskurs 1–4. Men de oförändrade paragraferna kräver en examen som ger grundläggande behörighet för dessa årskurser, med vissa övergångsregler.

Eva Durhan säger att förskollärare med den nya examen inte blir behöriga på lågstadiet. Om det är utredningens avsikt går den inte ihop med betänkandets egen beskrivning och den förordning som lämnas oförändrad.

En reform som ska reda ut dagens ”smala och svåröverskådliga” behörigheter lyckas alltså inte ge ett entydigt svar på den mest grundläggande frågan: vilka elever får den nya specialläraren stödundervisa?

Därtill är författningsförslaget skrivet med den nioåriga grundskolans årskurser, trots att reglerna ska börja gälla efter att den tioåriga grundskolan införts. Examensbeskrivningen och behörighetsreglerna använder därmed olika årskursindelningar.

Intervjuer: Påhl Ruin

LÄS ÄVEN

Tror ni på stödreformen?

Ogranskade ChatGPT-länkar bakom regeringens spec-utbildningsförslag

”Nu ska det alltså bli stödgrupper med lärare utan korrekt ämneskompetens?”