Speciallärarreformen: Gränsen som gör dig obehörig

Regeringen vill ersätta dagens utbildningar till speciallärare och specialpedagog med en enda speciallärarexamen. Målet är att alla som tar den nya examen ska bli behöriga att ge särskilt stöd och att skolorna ska få en bredare och mer flexibel kompetens.

Men den nya flexibiliteten har en skarp gräns.

De nya speciallärarna ska kunna ge stöd i både läsning och matematik, i stället för att som dagens speciallärare välja mellan dessa inriktningar, alternativt specialisera sig mot en funktionsnedsättning. Samtidigt ska deras utbildning och behörighet delas upp efter skolform och stadium. På skolor som omfattar flera stadier kommer de därför att bli obehöriga för stora elevgrupper.

Jag litar på att lärare ­klarar att göra genom­tänkta överlämningar.

När den tioåriga grundskolan införs 2028 blir dagens F–6-skolor 1–7. Den nya specialläraren utbildas däremot för antingen årskurs 1–4 eller 5–7 – inte för båda. En elev som får läs- och skrivstöd i fyran kommer då i många fall att tvingas lämna sin speciallärare inför femman. Elevens svårigheter följer med till mellanstadiet men det gör inte speciallärarens behörighet. Trots att utredningen beskriver övergången till mellanstadiet som en möjlig ”avgörande brytpunkt” för elever som har svårt att läsa och skriva drar den gränsen mellan två speciallärar-inriktningar just där.

– Jag litar på att lärare klarar att göra genomtänkta överlämningar. Elever byter ju andra lärare mellan olika stadier. Och vissa byter ju också skola i den åldern, kommenterar den ansvariga utredaren Eva Durhan.

Men frågan handlar inte om lärarnas förmåga att överlämna information utan om varför staten ska införa en behörighetsgräns som skiljer en elev från en specialist som redan känner eleven och stödbehovet.

De flesta skolor korsar gränsen

För en skola som bara omfattar ett stadium kan reformen vara en vinst. En ny speciallärare ska behärska både läsning och matematik, medan dagens speciallärare är bundna till sin ämnesinriktning.

Men 64 procent av landets 4 628 grundskoleenheter har elever på båda sidor om den nya gränsen mellan årskurs 4 och 5. Sju av tio enheter omfattar minst två av de föreslagna stadierna. Klart vanligast skoltyp är F–6, motsvarar 1–7 från och med 2028.

Antalet speciallärartjänster motsvarar ungefär en heltidstjänst per grundskoleenhet. Vissa skolor har flera, andra saknar en egen eller delar tjänsten med andra skolor. Utredningen förklarar inte hur denna bemanning ska täcka flera stadiebehörigheter.

På skolor med flera stadier – det vill säga merparten – byts en begränsning mot en annan. Utredningen kallar ändå den nya behörigheten ”bredare och mer flexibel”, utan att analysera vad den nya gränsen betyder för de 70 procent av grundskoleenheterna som omfattar flera stadier. Den räknar inte på vad som krävs av små skolor och inte heller på hur delade tjänster ska användas när speciallärarens behörighet tar slut mitt i en skolenhet.

Wieland Wermke är professor i specialpedagogik och forskar om just de utbildningar och yrkesroller som utredningen behandlar. Han påpekar att större skolor redan delar upp speciallärarnas och specialpedagogernas arbete efter stadium, men utifrån tillgången till personal, och utan att låsa fast behörigheten till vissa årskullar.

– Andra skolor skulle också gärna göra så om de hade tillgång till speciallärarkompetens, men i många delar av landet utanför storstadsregionerna råder kompetensförsörjningsbrist för alla pedagogiska tjänster – man anställer den man får.

Eva Durhan menar att de mindre skolorna gynnas:

– Tack vare den nya speciallärarutbildningen kommer de att få utexaminerade lärare med större bredd, en kompetens som är mer flexibel.

Direktivets eget exempel är huvudmannen som ”bara har möjlighet att anställa en speciallärare”. Den huvudmannen måste med förslaget välja vilka årskurser läraren får ge särskilt stöd i.

Stadieindelningen var utredningens val

Regeringen bestämde i direktivet att speciallärar- och specialpedagogexamen skulle ersättas av en gemensam utbildning. Utredningen var alltså inte fri att föreslå att dagens båda examina skulle finnas kvar. Men regeringen bestämde inte att den nya utbildningen skulle delas efter stadium. Det var utredarens eget val.

I en gedigen special­pedagogisk utbildning måste man ändå täcka in hela åldersspannet.

Betänkandet motiverar stadieindelningen med att lärarutbildningarna redan är stadieindelade, att läro-planerna från 2028 blir tydligare anpassade efter stadier och att skolledare i utredningens fokusgrupper efter-frågade kompetens för rätt elevåldrar.

Eva Durhan återger hur en rektor har svårt att rekrytera till vissa stadier: ”Vi behöver en som kan högstadiet, men får bara ansökningar från sådana som arbetat på gymnasiet.”

– På mindre skolor är det kanske just en speciallärare för mellanstadiet man söker, då tror vi att det blir lättare att hitta en med vår stadieindelning i utbildningen.

På den vanligaste skoltypen, med årskurs 1–7 i den tioåriga grundskolan, blir en sådan speciallärare behörig att ge särskilt stöd i tre av sju årskurser.

Durhans förslag håller ihop högstadium och gymnasium, liksom förskola och lågstadium. Mellanstadiet avskiljs som ett helt eget spår. Det gör underlaget för just den gränsdragningen särskilt viktigt. Men i de avsnitt där utredningen motiverar sammanslagningen och stadie-indelningen finns ingen vetenskaplig studie.

Tidningen Specialpedagogik har identifierat åtta källor som används när stadieindelningen motiveras. Den enda som förordar själva lösningen är utredningens egna intervjuer med skolledare. Ingen av de redovisade källorna jämför en speciallärarutbildning efter elevens ålder med dagens specialiseringar efter ämnesområde eller funktionsnedsättning. Ingen visar att stadieindelningen ger eleverna bättre stöd. Ingen visar att den löser rekryteringen.

Utredningen gör i stället själv språnget från skolledarnas efterfrågan på erfarenhet av vissa elevåldrar till en nationell utbildnings- och behörighetsgräns.

Inte heller den nordiska utblicken ger någon förebild för modellen. Eva Durhan bekräftar att stadieindelningen inte förekommer i de studerade länderna.

När vi tar upp frånvaron av andra tänkbara lösningar svarar hon att ”här krävdes ett större omtag”. Utredningens skarpa gränser motiverar hon senare i intervjun:

– Då tror vi att stadiebunden utbildning är bra, det är olika pedagogiska metoder som krävs i förskolan respektive lågstadiet eller mellanstadiet.

Det mest ingripande egna valet i reformen vilar alltså på utredningens tolkning av sina egna samtal – inte på en redovisad jämförelse som visar att lösningen är bättre än alternativen.

Eva Durhan ledde också utredningen om den tioåriga grundskolan, vars årskursindelning nu återkommer i speciallärarutbildningen. Har det tidigare arbetet påverkat valet? Våra följdfrågor har lämnats obesvarade.

Wieland Wermke känner inte till något forskningsstöd för stadieindelade speciallärarutbildningar och beskriver avsaknaden av detaljbeskrivningar och hänvisningar till forskning som genomgående i utredningen.

– Det är klart att det är en fördel om den speciallärare som arbetar på lågstadiet har erfarenheter av att jobba på just lågstadiet och har en utbildning för det stadiet. Men det är inte samma sak som att säga att man i speciallärarutbildningen ska utbildas för ett visst stadium, till exempel för språksvårigheter i F–3 eller adhd för högstadiet. Jag förstår inte riktigt hur den utbildningen skulle se ut – i en gedigen specialpedagogisk utbildning måste man ändå täcka in hela åldersspannet.

Intervjuer: Påhl Ruin

LÄS ÄVEN

Tror ni på stödreformen?

Ogranskade ChatGPT-länkar bakom regeringens spec-utbildningsförslag

”Nu ska det alltså bli stödgrupper med lärare utan korrekt ämneskompetens?”