LÄS MER Skolans problem är lätta att lösa – här är hela manualen

Det är svårt att vara lärare när gruppstorlekarna är alldeles för stora. Ponera att du har 34 elever i en grupp. Lektionen är en timme och du har genomgång i 20 minuter. Inledning och avslutning av lektionen får ta åtta minuter. Då återstår ynka 56 sekunder för varje elev – om allt flutit på friktionsfritt.

Man får nästan känslan av att en hel del av skolans problem skulle lösas bara genom att minska på grupperna. I en färsk rapport från Sveriges Lärare rapporteras att var fjärde elev har någon typ av utmaning. Tänk om flera av dessa svårigheter skulle minska eller rentav försvinna om läraren fick mer tid med varje elev. Då kanske reformer som ökade disciplinära befogenheter och slopade anpassningar skulle hamna i skymundan.

Ny grupp ettor för mig denna höst: Nitton (19) ovanligt bångstyriga tonåringar ropar till varandra över klassrummet. En kille reser sig upp och vandrar runt planlöst. Någon försmädlig spydighet mot mig som lärare. Små oegentligheter nästan i varenda bänkrad. Lektion, men ingen verkar bry sig. Ändå känns det som att jag har vunnit på Lotto: Nitton (19) elever. I en (1) grupp. En får tacke! Som lärare är man inte så bortskämd med rimliga förutsättningar.

Det fina i kråksången är att rummet blir lugnare. Och när rummet blir lugnare lär sig alla lär sig mer.

Så börjar det pedagogiska arbetet. Jag har ingen patentlösning på hur god undervisning ska fungera, men jag har med tiden hittat ett arbetssätt som fungerar bra för mig: strukturerade, lärarledda och anpassade lektioner. 

Och med färre elever blir arbetet enklare görbart. Det blir rimligt.

Det var lite pyssel inledningsvis med placeringarna: Linn ska inte sitta bredvid Adam för då blir det hejkon bejkon och André måste vara på bänkraders avstånd från de lite för många andra med myror i brallorna. Varenda moment vi gör måste ledas av mig. Vi tränar, övar och studerar tillsammans.

Förra lektionen försökte jag ge dem ett pyttelitet uns av frihet: i stället för att arbeta med tio rader av texten, innan vi gick igenom dem tillsammans på tavlan, utmanade jag med 20. Jag gav dem lillfingret, men de ville ta hela handen och jag beskådade hur vilda tonårsfasoner åter var på väg att inta klassrummet.

Men vad vore denna ganska strikta lektionsstruktur värd utan individuella anpassningar? Jag skulle säga – absolut ingenting.

Ta till exempel Nikola som ”går på toa” två gånger per lektion för att klara av att hålla fokus. Lisa har aldrig block eller penna så nu ligger hennes material på hyllan bredvid katedern. Och självklart ska Petter med gipsad hand använda datorn för att skriva. För hur diskriminerande vore det inte att neka honom och andra elever med funktionsnedsättning deras rättigheter? Det fina i kråksången är att rummet blir lugnare. Och när rummet blir lugnare lär sig alla lär sig mer. När lärare hjälper i stället för stjälper blir elever med svårigheter successivt mer självgående. I årskurs tre brukar Lisorna ha egna block och pennor och Nikolor brukar få mindre aktiva blåsor.

Här och nu, två månader in på terminen, skulle jag ljuga om jag sa att gänget nu sitter raka i ryggen och tar till sig undervisningen med liv och lust. Men det är någorlunda fason på dem och de jobbar på. Och när Adam med sprucken tonårsstämma över korridoren ropar mitt namn för att hälsa slår det mig hur nära varandra vi redan kommit som grupp, hur mycket jag gillar dem.

Kanske behöver vi inte mer av konsekvenstrappor, utökade disciplinära befogenheter eller klassrum där barnen tystas och styrs in i trånga mallar, kanske räcker det att ge läraren tid att se och hinna med sina elever?

LÄS ÄVEN

”Nu ska det alltså bli stödgrupper med lärare utan korrekt ämneskompetens?”

Elin Z: ”Ge politikerna åtgärdsprogram, de behöver särskilt stöd!”

Elin Z: Bannlys hokuspokus om npf i skolan!