LÄS MER Specialpedagog-gurun jobbar vidare efter 70

Det är i den arla morgonstunden som jag nyvaken släntrar in på märkesverkstaden. Det är dags för den årliga trygghetsservicen för den gamla bilen som gått i arv i flera led inom familjen. Numera står jag som ägare och får ta kostnader och viss skötsel av detta fordon. Killen bakom disken är lika nyvaken som jag. Han har svårt att knappa in rätt registreringsnummer. Och av någon outgrundlig anledning tar jag sats:

”Och nu ska jag vara väldigt tydlit här”, harsklar jag upp mig, ”ni får inte göra något med bilen utan att tillfråga mig innan.”

”Nej, det är ju en vanlig trygghetsservice och då ingår …”

”Ni ska inte tro att det går att lura på mig något för att jag är en äldre kvinna och inte kan så mycket om bilar”, maler jag på.

”Nämen, här lurar vi ingen …”

”Nej, det vill jag inte veta av!”

”Men får vi byta glödlampor? Om det skulle behövas menar jag”, frågar han försiktigt.

När jag kommer ut tänker jag för mig själv – men vad tog det åt mig? Varför var jag så otrevlig? Skammens rodnad biter sig kvar på mina kinder hela förmiddagen och den olustiga känslan av att ha tillfogat en stackars nyvaken bilmekaniker en trist start på dagen skaver inombords. Jag som anser mig vara en vänligt sinnad person med god självbehärskning. När jag analyserar vari min aversion bottnar så drar jag mig till minnes att jag, för många år sedan, blev arrogant bemött av en helt annan person på en annan bilverkstad angående en helt annan bil. Det kom väl upp till ytan nu och pyste ut på en oskyldig.

När det är dags att hämta den nyservade bilen på eftermiddagen har jag bestämt mig för att be om ursäkt. Men se, när jag träder in i bilhallen så reser sig killen och går till sin kollega som tar hand om mitt ärende. Och jag är from som ett lamm och tackar och bugar, betalar men får inte tillfälle att be om ursäkt till rätt person. Det är klart att han inte ville träffa mig igen.

En av de svåraste konsterna är att stå lugnt kvar och försöka att koppla in hjärnan innan munnen öppnas.

Och se, mina kära kollegor, precis så är det på ett oförklarligt övergripande plan genom hela livet. Det vi sänder ut är det vi får tillbaka. Varje dag till de människor som finns runt omkring oss. Det gäller i familjen och vänkretsen. Det är till arbetskamrater och det är framför allt till alla de barn och ungdomar som vi möter i våra olika funktioner. Det handlar om bemötandet – hur vi bemöter dem i tilltal och handlingar.

Många gånger har vi, likt bilmekanikern, råkat ut för oförtjänta ”påhopp” från elever, vårdnads-havare, kollegor eller andra i skolans värld, där vi blivit måltavla för missnöje som egentligen skulle ha riktats mot någon annan. En av de svåraste konsterna är då att inte ge tillbaka med samma mynt. Att stå lugnt kvar och försöka att koppla in hjärnan innan munnen öppnas. Och om man själv någon gång skulle vara den som säger något obetänksamt som kan uppfattas som sårande – våga ha modet att be om ursäkt till den som det gäller. 

Avslutningsvis citerar jag Dagny, en klok gammal dam: ”Var snäll mot andra för då är de snälla tillbaka.”  

LÄS ÄVEN

Eva Augustsson: ”Till alla oss som inte räcker till”

Eva Augustsson: ”Du måste vara där eleven är”

Eva Augustsson: Botten ur! Det finns inga pedagogiska loppisfynd

Eva Augustsson: Det duger inte att bara bolla tillbaka