Ida Lindell om konferensen: ”Handlingsplan: förändra världen”
Några av Idas egna snapshots från konferensen.
Konferens Vem ska egentligen ta ansvar för framtidens hållbara arbetsliv? Nyblivna styrelseledamoten Ida Lindell skriver ”dagbok” från Sveriges Vägledarförenings rikskonferens.
LÄS MER Vi Vägledares Ida Lindell på högre uppdrag
Några dagar innan Sveriges Vägledarförenings rikskonferens fick jag frågan om jag kunde dela några reflektioner från dagarna. Inte skriva reportage, utan bara ha uppgiften lite i bakhuvudet och samla intryck.
Lätt, tänkte jag. Jag har ju trots allt fungerande sinnen och är fullt kapabel att bli utsatt för intryck. Det visade sig vara svårare att avgöra vilka av dem som var relevanta.
Jag antecknar till exempel ganska tidigt att byggnaden känns som en Göran eller Leif. Jag noterar också att förvånansvärt många deltagare heter Anna samt ägnar lite väl mycket energi åt att dölja min handskrivna namnskylt, eftersom jag glömt att anmäla mig i tid.
Vi har lättare att föreställa oss hur en 15-åring behöver förändras för att passa in på arbetsmarknaden år 2040 än hur våra egna arbetsplatser skulle kunna förändras på måndag.
Jag noterar även att det är behagligt att för en gångs skull befinna sig i ett rum där alla är vägledare eftersom ingen frågar vad en studie- och yrkesvägledare egentligen gör.
Sedan börjar konferensen.
Temat är hållbar vägledning – för individ, samhälle och planet. Vi rör oss genom EUs framtid, kriget i Ukraina, Kina, Trump, tullar, Europas konkurrenskraft, kompetensbrist, en åldrande befolkning, AI, planetära gränser och de ungefär hundra miljarder ton material som mänskligheten varje år plockar ur jorden.
Jag antecknar: Behöver terapi.
Blir lätt överväldigad av framtiden. Kanske särskilt eftersom man arbetar i ett yrke som på något sätt förväntas hjälpa andra människor att förhålla sig till den.
För visst pratar vi väl om framtidens arbetsmarknad. Framtidens kompetenser. Framtidens yrken. Vilka utbildningar kommer att behövas? Vilka branscher växer? Hur ska unga rustas för en värld i förändring? Men under konferensen börjar något i mig skava faktiskt… För framtiden tycks väldigt ofta vara de ungas ansvar. Inte en ny tanke förvisso. Men ändå.
Det är de som ska utveckla valkompetens. De ska bli flexibla och anpassningsbara. De ska förstå en föränderlig arbetsmarknad och göra genomtänkta och gärna hållbara val inför ett arbetsliv som kan pågå i femtio år.
Och det är förstås rimligt att vi försöker rusta dem för det. Men vi andra då? Vi som redan är där. Vi verkar ha betydligt lättare att föreställa oss hur en femtonåring behöver förändras för att passa in på arbetsmarknaden år 2040 än hur våra egna arbetsplatser skulle kunna förändras på måndag.
Har skrivit: Skräpplockardagar??
Barn går ut från skolor och förskolor med handskar och påsar och plockar skräp. De lär sig om miljön, hållbar utveckling och vårt gemensamma ansvar.
Det är ju fint. Men när var din arbetsplats senast ute och plockade skräp?
Varför är det så ofta barnen som får öva på den hållbara framtiden medan vuxenvärlden fortsätter att vara den verklighet som barnen förväntas anpassa sig till?
Jag menar inte att kontor ska införa skräpplockardagar men det är som att miljö och hållbarhet är något som hör barndomen och ungdomen till. Som en slags lek och fantasi. Det är väldigt mycket ansvar att lägga på någons axlar, men också väldigt lätt att hela tiden flytta över till nästa generation.
Arbetslivet består av arbetsplatser, organisationer, regler, normer, produktion, konsumtion och människor. Av oss som redan befinner oss där. Och kanske är det därför frågan om vägledningens neutralitet blir så intressant. Vi hjälper människor att hitta sin plats i världen. Men kan vi också hjälpa människor att föreställa sig att världen kan se annorlunda ut? Eller går det emot vad vi tänker är neutralitet?
Resten av konferensen fortsätter. Jag äter en mycket god lunch bredvid två Anna och mitt emot Ingela Bergmo-Prvulovic. Lisbeth Lundahl får mig att anteckna att jag inte längre behöver terapi. Om Bergmo-Prvulovic hade varit säljare hade jag blivit ruinerad eftersom allt hon säger är guld.
På fredagen har jag gett byggnaden namnet Leif-Göran. Och Leif-Göran levererar gott kaffe. Igen.
Seminarierna är fulla. Samtal fortsätter i korridorerna. Kontaktuppgifter utbyts. Vägledarpriset delas ut till en relativ färsking i yrket, vilket känns som både belöning för väl utfört arbete och en investering i framtiden.
Sedan avslutar Özz Nûjen konferensen.
Det är hysteriskt roligt och samtidigt märkligt bitterljuvt. Mot slutet säger han: ”Det vi säger och gör skapar eko i andra.” Och någonstans där landar konferensen för mig.
Vägledning handlar om framtiden. Det går nog inte att komma ifrån.
Men framtiden kan inte bara vara något som dagens unga ska utbildas för, anpassa sig till och så småningom ta ansvar för.
Vi som redan befinner oss i arbetslivet är också framtidens arbetsmarknad. Det vi accepterar, förändrar, bygger och fortsätter göra skapar också eko. Vi kan se till att fantasin blir verklighet.
Så jag skriver en sista anteckning: Handlingsplan: förändra världen.
Och under den:
Anmäl i tid nästa år.
LÄS ÄVEN
Anders Lovén skällde ut lärarutbildningarna
Nytt nummer! Konferenser knyter ihop allt
